Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Titta! Nu kommer konsten!

/

De stora pojkarna talar kris hela månaden ut, likviditet och nedskrivningar.

Annons

 Den Kristuslika – alla har hört talas om den, ingen har sett den – Marknaden börjar komma ut som en installation, eller performance, hellre.

Säkerhet och risk? Ok. I det lilla prioriteras Fritiden över Konsten, medan Mats Öström som vanligt har blicken höjd. Gävle behöver ett ordentligt galleri, sa en av stans berömda konstnärer i en intervju nyligen. Been there, done that, tänker jag i snålsommaren på väg till nya, friska utställningar i spridningsområdet

I Sandvikens konsthall kommer jag inte in. Här har man brutit ner allt motstånd, tillika väggar och balkar och ur askan ska en nästan helt ny konsthall resa sig i mitten på september. Man inleder med Jonas Kjellgren – det kallar jag framsteg, utveckling, förtröstan för konsten!

Vägg i vägg ligger det som brukade vara Hammargymnasiet och en av Sveriges bästa, förberedande textil-, mode- och sömnadsutbildningar. Nu ska här bli Kulturhus, ombyggandet i Konsthallen är förstås en del i detta, en satsning är det! Varför inte mode-design få ingå där utan slängdes ut på gatan i våras är fortfarande en gåta utan svar.

Öppenhet må vara en floskel, men på Konsthallen en realitet, hundra och en glasskiva ligger på golvet redo att monteras i den glasgång som nu verkligen ska binda samman Kulturhuset med Folkets Hus, över Konsthallen. I vänsterflygeln, där förr var dystra kontorsrum har en hel fönstervägg öppnats, till höger har nya ventilationen visserligen sänkt taket men man slipper matoset, längre in går vi igenom byggnadsställningsstinna prototyper till verkstad, föreläsningslokal och arbetsrum. Ytterligare två entréer ska öppnas, liksom mot Astrakan (Sandvikens folkbiblioteks verksamhet mot skolan) vars personal ska dela arbetsrum med konsthallens personal. Det är inte klokt vad stort det blir!

Å så var det det där med gallerier, Gävle HAR ordentliga gallerier, åtminstone två som försöker både leta och gå runt och med början i dag visas två intressanta konstnärer på båda. Expanderar, med liten färg- och rambutik, gör redan lilla Majoo på Brunnsgatan. Här visar man Gävlebördiga Titti Idheman som med sin konsekvens imponerar i en formkär utställning, skulpturer som föds som fågelskallar och urnor på betong likväl på ett tillvarons biljardbord. Vem hamnar inom ”triangeln”, vem görs till ”Egon”, vem får en stöt av ”träkäppen”? Utställningen föddes ur en sorg och den blickande ”Gunnar” står oförgänglig och mjuk i marmorerad renhet (stenolja och pigment på skröjbränt). I nästa rum har samma form transformerats till nio gracer på ett bräde. I dörren hänger en vitkalkad mobil kallad ”Lätt”, men hennes keramik fylls med tyngd.

Alldeles nyöppnade Centralgalleriet visar redan klass trots att det bara är andra utställningen, plats för Maria Sewerin som nyss gått ut Mejan och målar sig direkt in i medvetande och hjärta med sina detaljerade berättelser som växer ur ett slags tillstånd av humor och skräck. Är det samma sak? Hon bygger med gott illavarslande färger och handens referenser av japanska träsnitt (jag kommer plötsligt ihåg några som Jan Myrdal visade på teve...) och hantverksskickligheten kommer till sin rätt i krocken med det ömt makabra, väver in en närhetens realitet och offer i tematiken. Över en gren ligger ett tappat ägg som får mig tänka på Dalí, i nästa målning vaktar en tennsoldat en hibiskus, i fantastiska triptyken ”Moderlandskap” finns en sjö av något som skulle kunna vara ”Mothers Milk”. Och: Linan bär de handlösa danserskorna men kommer de nånsin över?

Outgrundligt är det – och hoppfullt.

Mer läsning

Annons