Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två mässdagar i kriminella författares sällskap

/
  • Författarduon Roslund & Hellström, Anders Roslund och Börge Hellström, är aktuella med boken
  • Maj Sjöwall, författare.Foto: Lars Pehrson / SvD / SCANPIX
  • Författaren Åsa Larsson fotograferad i Kiruna. Foto: Kenneth Paulsson / SCANPIX

Annons

Det är rätt roligt att höra en professor emerita, före detta universitetsrektor och -kansler intervjua en deckarförfattare.

Och det är klart, Sigbrit Franke är förstås rätt person att bedöma de akademiska kvaliteterna av Kristina Appelqvists deckare i det lätt fiktiva Västgöta Universitet.

De båda är ganska snart överens om att den akademiska världen innehåller mycket som kan bli stoff i krimi: Intriger, matkspel, hierarkier, konkurrens och så vidare.

– Ja du vet förstås själv hur det kan vara, säger Kristina Appelqvist.

– Ja, det är en extremt konkurrensutsatt värld, säger Sigbrit Franke.

Sigbrit Franke frågar också vad Kristina Appelqvist känner inför den akademiska världen.

– Jag tror att för att stå ut om man som jag kommer in utifrån så måste man ha enormt mycket tålamod och mycket humor. Jag var ju journalist när jag blev anställd på högskolan och kunde bli galen på hur långsamt det kan gå i den akademiska världen, svarar Kristina Appelqvist.

Men, det är i alla fall en värld med god grogrund för dramatik och ond bråd död.

Det är också uppenbarligen Nordkalotten där Åsa Larsson, Tove Alsterdal och Lars Pettersson låter sina romaner utspelas. Åsa Larsson känner nog de flesta till. Hon berättar i den nordiska montern att det är skillnad på vad man så att säga dödar litterärt.

– Jag har dödat präster och pastorer utan att läsarna reagerar. Men om man dödar en hund, då blir det reaktioner. Alltså började jag min senaste roman med att döda en hund, säger Åsa Larsson.

Det är nordiskt tema på bokmässan och om någon passar in under den etiketten så måste det vara debuterande Lars Pettersson. Hans roman rör sig i Sameland, det vill säga norra Norge, Finland och Sverige. Han visar sig vara en författare med mycket humor.

Under sommarhalvåret bor han i skogen utanför Lindesberg men vinterhalvåret tillbringar han i Kautokeino, där hans roman också utspelas (se recensionen här intill). Men varför Kautokeino i kylan och mörkret och inte tvärtom?

– Jag bor i Lindesberg på sommaren delvis för att slippa myggen. Men mest för att Kautokeino på sommaren är i princip helt avfolkat. Befolkningen flyttar med sina renar till kusten och det enda som är öppet i Kautokeino är Konsum och bensinmacken. Och så passerar det sådana där husbilar med turister på väg norrut, säger Lars Pettersson.

Han besökte Kautokeino första gången i början av 1990-talet. Han skulle göra en film om samiska ungdomar åt NRK. Han blev vän med många och nu är ungdomarna i 40-årsåldern och de är fortfarande vänner. Lars Pettersson har alltså lärt sig väldigt mycket om den rennäring som spelar en så stor roll i hans roman.

– Fast vi får väl se om jag är välkommen tillbaka nu när boken har kommit ut, säger han med ett brett leende.

Man ska också veta att Lars Pettersson en gång svor över att aldrig mer åka längre norrut än Gävle. Det var sedan han gjort värnplikten på Jägarskolan i Kiruna...

Roslund och Hellström är ett numera mycket samspelt par. De mörkar dock inte att deras fruktbärande författarsamarbete sliter på vänskapen, så nu har de egentligen paus från varandra.

– Men vi måste ju hit till bokmässan, säger Börge Hellström.

De berättar att deras böcker (den senaste ”Två soldater” inte minst) till 50 procent är rena sanningen, till 50 procent är fiktion. Det tog dem tre år att skriva den fantastiska tegelstenen om unga män som väljer den kriminella vägen.

– Vi har mött Eddie, den tolvårige pojke som gömmer vapen och narkotika åt de äldre i gänget. Allt gör han för att han så småningom ska få tillhöra dem, säger Anders Roslund.

För det handlar om tillhörighet och för dessa unga män är karriären paragraf 12-hem och sedan riktigt fängelse.

– Det finns 5000 unga pojkar som är på väg in i de kriminella nätverken i Sverige i dag. Det är lika många som sitter i fängelsena.

När jag intervjuade Roslund och Hellström när ”Tre sekunder” hade kommit ut frågade jag dem om de hade pratat med Siv Malmkvist, vars musik är så viktig för kommissarie Grens. Då hade de inte gjort det, och faktiskt bävade de en aning inför att göra det. Tänk om hon inte gillar det?

Nå, har ni pratat med henne nu då?

– Ja, jag ringde upp henne och vi pratade i en timme. Hon var jätteglad och tyckte det var väldigt roligt att vara med i böckerna, säger Börge Hellström innan han måste gå och signera böcker.

I går lyssnade jag till dem igen, denna gång när de samtalade om det svenska deckarundret med svensk krimis grand old lady, Maj Sjöwall. Jag tror att hon ursäktar min etikett.

Om det var roligt att lyssna när Sigbrit Franke intervjuade Kristina Appelqvist, var det inget emot hur kul det var att lyssna när Maj Sjöwall berättade om hur hon och Per Wahlöö började skriva sin roman om ett brott. Alltså den tio böcker långa serien om Martin Beck som blivit så stilbildande och haft sådant inflytande på krimiförfattare över hela världen.

– När vi planerade ”Roseanna” åkte vi på Göta Kanal. Med på båten var en mycket vacker amerikansk turist. Pelle tittade hela tiden på henne, så jag sa att henne ska vi mörda, sa Maj Sjöwall.

Resten är ju svensk litteraturhistoria.

Bilden av Martin Beck är en annan pärla från Maj Sjöwall:

– Jag tänkte mig hans ansikte som en mopedists som kör i motvind. Och en gång åkte jag och Pelle med en taxiförare som vi båda kände: Det är Martin Beck.

De bjöd chauffören på kaffe, men avslöjade aldrig för honom att han blev modell för en av tidernas mest kända litterära poliser.’

Naturligtvis har paret Roslund/Hellström läst Sjöwall/Wahlöö. Anders Roslund sa att den första kriminalroman han läste var en Sjöwall/Wahlöö, den andra likaså, den tredje och så vidare tills han läst hela serien. Börge Hellström fastnade först för ”Den vedervärdige mannen från Säffle” eftersom han verkligen kände igen sig i de miljöer den utspelades i.

Även om Maj Sjöwall och Per Wahlöö mest gissade hur svensk polis arbetade (”På Carl Perssons tid var polisen en mycket sluten värld”) så blev serien mycket realistisk. Så frågan är, hur realistisk måste man vara i krimi?

På ett annat seminarium diskuterade den brittiske författaren Peter James, Varg Gyllander och Kristina Ohlsson just detta. Peter James gav ett exempel:

Han läste en amerikansk författare som skrev att han tog M 25 till Birmingham.

– Det är motorvägen runt London, känd som världens största parkeringsplats. Och man kommer inte till Birmingham på den. En sådan enkel sak som att kolla på en karta hade författaren inte gjort. Då föll mitt intresse totalt, sa han.

Kristina Ohlsson menade att det viktiga är att skriva så att läsarna kan tänka att det här skulle kunna inträffa.

– Jag brukar säga att jag skriver sagor för vuxna.

De tre var överens om att det inte skulle gå att skriva en roman som verklighetstroget följer en verklig polisutredning. Den skulle bli alldeles för lång och mördande (ursäkta) tråkig att läsa.

Mer läsning

Annons