Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Urbota snålt, Kinander!

Margit Kinander slår i GD 3/6 ett slag för kulturens klassiska värden. Hon backar upp sin smak med vetenskapliga rön, vilket avslöjar en stor portion osäkerhet.

Annons

Osäkerhet är både fint och värdefullt, men bara så länge den inte används för att kräva förbud mot allt som väcker den.
Som Kinander och hennes vän Colding, vilken halva inlägget tillägnas, gjort upprepade gånger. Deras favoritargument är att vetenskapen står över konsten och att man med teorier kan avgöra vilken musik skattefinansierade symfoniorkestrar bör spela. Ja, de tycks mena att vetenskapen har mandat både att avgöra vad som är konst och att sjuk- fusk eller falskförklara den konst som inte passar in i teorierna. Dessa skönandar blandar konst och språk lite hur som helst i pottan, ett lustigt misstag.

Konst är inte detsamma som språk, i så fall behövdes den inte, då kunde vi prata istället. Det är där språket upphör som konsten börjar, sen får teoretikerna gasta bäst de vill om grammatik och kommatering och aldrig så universella lagar. Det är blott tankekonstruktioner och det är som sagt bortom sådana konstens rike ligger.
Lite generositet kunde man också vänta från en som är så gammal i gården som Kinander. Men nej, hennes missunnsamhet är enorm. Dela med sig av utrymmet vill hon inte göra. Inte ett verk utanför den snäva smaken tillåts, inte ens i den sparsamma form de hittills förekommit i Gävle Symfoniorkesters program. Häromåret presenterade Kinander här på sidan en lista där allt misshagligt radades upp, det var allt från kvinnliga tonsättare från 1800-talet till dåvarande huskompositörens verk. Bort med det! Att det finns människor som längtar efter att få höra sådana verk ryms inte i Kinanders föreställningsvärld, eller så unnar hon oss inte musiken.

Hur kan man vara så infernaliskt ogin och urbota snål? Är det en kultiverad hållning? Varför ska Kinander och hennes gelikar ha ensamrätt på det fantastiska instrument en symfoniorkester är? Gävle Symfoniorkesters ledning tycks dock hålla med Kinander, programmet har senaste säsongen likriktats mot det konventionella och populära.
Modernistiska, samtida och mindre kända verk har plockats bort. Konserterna radar populära verk av kända gubbs precis som hon vill, så varför klagar hon? Detta är givetvis allvarligt. Om alla orkestrar främst spelar samma verk ur en snäv 1800-talsrepertoar är det knappast motiverat med hela sju skattefinansierade symfoniorkestrar i landet. Då räcker det med en eller ett par, förslagsvis i Stockholm och Göteborg. Därifrån kan de populärklassiska konserterna streamas över landet med modern teknik. Tonsättarutbildningarna kan läggas ner liksom de flesta musikerutbildningar, dirigenterna inte att förglömma.

De flesta blir överflödiga. All utveckling stannar av. Kanske orkestrarna privatiseras och får ta sina egna kostnader. Då får Kinander själv betala sin exkluderande lyssnarklubb. I båda fallen blir resultatet att orkestrarna förvandlas till anakronistiska reservat, där de populäraste verken av ett fåtal manliga, vita, europeiska 1800-talstonsättare vevas runt. Vem vill betala för något sånt, inte jag.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons