Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är vittneslitteratur?

/

I dag, den 27e januari, är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Människor i Sverige och i världen samlas i en årlig manifestation – samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades, 1945.

Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Örjan Abrahamsson har funderat över begreppet ”vittneslitteratur”.

Annons

När Elie Wiesel myntade begreppet han ett specifikt vittne i åtanke, det som överlevt och i skrift vittnat om den nazistiska Förintelsen av främst, men inte enbart judar, som just Wiesel själv i Natten från 1956.

Länge var vittneslitteratur liktydigt med Förintelsen, men gradvis har begreppet vidgats. Från skildringar om Sovjetkommunismens mordmaskineri i Gulag, som Solzjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”, till att innefatta alla slags vittnesberättelser från mänsklighetens avgrunder, som Révérien Rurangwas ”Men jag överlevde”, om folkmordet i Rwanda 1994.

2000-talets självförverkligande mediesamhälle har också gjort självbiografiska vittnesböcker till en lukrativ genre. Som lockat till sig åtskilliga bedragare. Under senare år exempelvis amerikanska Margret Selzers till 100 procent påhittade uppväxtskildring som fosterbarn bland gäng och gangsters i Los Angeles, till mer sparsamt kreativa bokföringsnummer som förintelseöverlevaren Herman Rosenblats ”Angel at the Fence”.

Då och då avslöjas också gamla vittnesböcker som falsarier. Det var länge sedan någon läste Jerzy Kosinskis förment självbiografiska ”Den målade fågeln” från 1965 som något annat än skönlitteratur.

Frågan om självupplevd autenticitet är viktig men är det avgörande?

Tag två aktuella exempel, som dessutom tillhör genres största klassiker, nu återutgivna i samband minnesdagen för Förintelsens offer den 27 januari. Imre Kertész ”Mannen utan öde” (Norstedts klassikerserie) och Primo Levis ”Är detta en människa?” (ingår i Bonniers Levi-volym ”Tre böcker”).

Ingenting är uppdiktat försäkrar Primo Levi själv i sitt förord, likväl har senare forskning just kunnat visa att Levi här och var diktade, låt vara ofta för att inte utelämna människor.

Imre Kertész har å sin sida alltid hävdat att ingenting i ”Mannen utan öde” är självupplevt, trots uppenbara likheter mellan hans egna och berättarjagets upplevelser. Kertész litterärt effektiva poäng är just att förstärka känslan av autenticitet inför det ofattbara, strängt taget obeskrivbara i Auschwitz, genom att göra berättarjaget till en neutral, så att säga allmängiltig betraktare.

Det finns inga rena, sanna berättelser. Också vittneslitteratur är litteratur med varierande grad av sanning. Jämfört med Primo Levis sakliga effektivitet framstår Elie Wiesels som sentimental.

Är bådas berättelser lika autentiska? Var på skalan befinner sig Kertész?

Gemensamt är att deras böcker är drabbande, om än på olika sätt. I en djupare mening faktiskt mer drabbande än de mest förfärliga, sanna vittnesskildringarna från Förintelsen som utkommit de senaste åren. Som Chil Rajchmans ofattbart helvetiska, men okonstlat enkla berättelse från förintelselägret Treblinka, ”Jag är den sista juden” och Shlomo Venezias ”Sonderkommando”.

Vittnesbegreppet är svårdefinierat och svajigt. Hur mycket litteratur – hur mycket stilmedel och ljug – klarar genren?

Mycket i fallet Kertész, litet i fallet Kosinski. Vittneslitteraturen är en dans på slak lina.

För övrigt, kan man skildra Förintelsen utan själv ha upplevt den, ens på håll?

Tveklöst. Sextioåtta år efter befrielsen av Auschwitz är också Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Łódź” (Bonniers) en viktig pusselbit i vittneslitteraturen.

Örjan Abrahamsson

Mer läsning

Annons