Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad gör konstmusiken på Valbo köpcentrum?

/
  • ”De klär ner sig i stället för upp sig, i ett desperat försök att undgå snobberianklagelser ”. Gunnar Colding har tröttnat på ”pk.gänget”.

För mycket politisk korrekthet! Gunnar Colding, Gävle, ryter till med anledning av diskussionen mellan hovsångerskan Siv Wennberg och konserthuschefen Beryl Lunder, på kultursidan den 8 september. Varför ska just fabriksarbetare tvingas möta musiker klädda i rutig flanell, frågar han sig.

Annons

Siv Wennberg hör uppenbarligen till de få kändisar inom den klassiska musiken som tycks ”ha råd” att även göra obekväma uttalanden.

Gängse bruk är annars att framgångsrika operasångare i media ständigt vittnar om den stora tacksamhet de känner för det fantastiska liv som operavärlden skänkt dem, även om detta liv så krävt både blod, svett och tårar. Man känner på något sätt att man personligen har för många att tacka för alldeles för mycket. Varför då riskera att hamna i onåd hos pk-gänget?

För att inte så göra, ska man i första hand gilla läget, eftersom det är nämnda gäng som skräddarsytt det konstmusikaliska ”läget”, för egna syften kan man misstänka.

Siv Wennbergs säger att ”man visserligen kan leda hästen till vattnet men inte tvinga den att dricka”. Dock syftar hennes väl valda ord lite ensidigt på publikens situation. När det gäller våra högst utbildade musiker i elitserien, gäller inte denna ”mänskliga” begränsning. Först leder det konstmusikaliska pk-gänget i Stockholm sina underlydande (?) svenska symfoniorkestrar till sitt vatten (dvs nyskrivna beställningsverk utan grammatik). Därefter leder orkestrarnas programråd sina musiker vidare till nämnda ”vatten” med både grimma och betsel. Skillnaden gentemot publikens villkor ligger i att musikerna även tvingas dricka, inte bara en gång utan 20 gånger, oavsett vattnets renhet eller kvalitet!

Beryl Lunders i och för sig korrekta påminnelse om att en orkester aldrig får ”tappa sin integritet” förpliktar till intet, så länge frågor om musikens kvaliteter eller meningen med alternativa spelplatser göms undan i kompakta dimridåer, bestående av utslitna 70-tals klyschor skapade av kulturvänstern. Valbo köpcentrum är inte en naturlig spelplats för konstmusik. Snarare en onaturlig sådan. Lika onaturlig som om Gefle IF skulle spela en match där under pågående kommers...

Om nu Mozart privat var en ”lekande buse” hindrar inte det att han vid notskrivandet (i tjänsten) sysslade med allt annat än lek och pajaskonster. Om man räknar bort alla kitschiga hovkompositioner som man på hans tid var nödgad att producera, står Mozarts mest omhuldade verk i särklass vad gäller både renhet och djuphet. Djuphet går inte att uppnå genom trivialisering av den typ som t. ex. Rikskonserters skötebarn Fresk-kvartetten försörjt sig på i alla år. Dvs att klä ner sig i stället för upp sig, i ett desperat försök att undgå snobberianklagelser från oinvigda.

Syftar här på deras kontraproduktiva metoder att med ”träskor, jeans och rutiga flanellskjortor” få en omotiverad publik att bli motiverad. Eller än värre, tro att en fabriksarbetare skulle bli mer motiverad om musikerna i nämnda arbetarkläder spelar musik för honom som mer liknar hans egen slamrande arbetsmiljö än det ”paradis” som han rimligen borde drömma mer om.

Ett annan utsliten klyscha är ”kravet på ständig förnyelse”. Vad ska förnyas? Och varför? Vem eller vilka kräver det? Om man i stället inser att ny publik hela tiden tillkommer genom nya barnkullar, inser man också att det kanske inte alls behövs någon förnyelse i kärnfrågorna. Symfoniorkestrar har nämligen i alla tider haft som huvuduppgift att slå vakt om tidlösa värden inom musiken. I den symfoniska serien räknas tidlöshet i hundratals år. Samtidens trender som på sin höjd kan räknas i ett decennium i taget, speglas/förnyas därför bäst inom andra discipliner. Med andra ord, sluta häng på alla populistiska trender från programmakare i TV branschen. Där pågår en hysterisk lek- och speltrend med kändisar som ska synas över allt utom i de sammanhang de blivit kända för. Om detta kräver en symfoniorkester också, låt gå för det då.

MEN sätt då ihop en egen sådan TV-orkester, vars syfte är att medverka i humorprogram. Varför leka pajaser med reguljära symfoniorkestrar på svindyr tjänstgöring? Och vad kan de vinna för cred på sådant? Nästa steg blir väl annars att låta Blondin-Bella leka kirurg på riktiga patienter, framför en skrattande TV-publik, eller låta samma dam leka förstepilot på ett riktigt reguljärflyg till Thailand...

Gunnar Colding, fd kammarmusiker

Mer läsning

Annons