Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad sker på Konstcentrum?

Annons

Konstcentrum utan ledning, står det på nyhetsplats i dag.

Det låter kanske mer dramatiskt än det är.

Men faktum är alltså att både Konstcentrums chef Kirse Junge-Stevnsborg och konstpedagogen Åsa Mårtensson är på väg mot nya jobb.

Kirse Junge-Stevnsborg är av familjeskäl på väg hemåt mot Köpenhamn – även om jobbet där ännu inte är riktigt klart. Konstpedagogen Åsa Mårtensson drar till Haninge konsthall för ett nytt jobb där den 4 maj.

Vi har börjat vänja oss vid det där, att Gävle är lite av en genomgångsstad. Man tar ett par år här, på bekvämt avstånd från Stockholm (eller andra orter) där ändå de riktigt intressanta jobben i den här branschen finns. Lite som att stå på tillväxt.

Inget fel i det, alls inte. En helt naturlig strävan hos människan att gå vidare.

Men visst kan man, i alla fall jag, tänka mig chefer med en lite starkare förankring i Gävle.

Samtidigt är det så med samtidskonsten att den är sig förvillande lik överallt i världen. När jag häromåret var på ett modernt museum i Barcelona var det som att stiga in på Moderna museet i Stockholm, på Kiasma i Helsingfors, eller Arken utanför Köpenhamn.

Ungefär, eller för att skriva det rent ut: precis samma utställning där som här.

Jag tror faktiskt att det är likadant på Nordkalotten, eller i Latinamerika.

Det ska var samtidskonst nuförtiden och det är väl bra?

Jodå, det är bra. Inte vill vi väl bli provinsiella?

Nej, men problemet med samtidskonsten är att den i sig blivit en smula – provinsiell.

Den har blivit ”galleristisk”. Evigt samma saker upprepas. Inte så mycket händer annat än att uttolkningarna blir alltmer pretentiösa. I takt med att de förklarar allt mindre.

Ibland är det bara provokationer.

Bra konst blir ofta provokativ – då konstnären inte vet det på förhand.

Dålig konst är ofta provocerande eftersom konstnären på förhand sökt provokationen. Exempel: Den där konstfackstuderanden som lekte psykfall.

De två cheferna som nu ska sluta har varit duktiga och trevliga, det vill jag gärna framhålla.

Samtidigt är det lite ironiskt att utställningen just nu på Konstcentrum är så... torftig.

Jag skrev raljerande om den där glaskrossen härom söndagen. I söndags var jag där och tittade på utställningen. Krossen låg på golvet och såg övergiven ut. Tre TV-apparater stod på rad och visade video. I ett par utrymmen kunde man sitta ner och titta. Hur kul är det att stirra på TV-apparater? Med ett föga upplyftande innehåll.

De ekade tomt därinne. Knappt någon var där.

Kanske kunde man locka fler med mer lokal förankring?

Men om det är så att den nya chefen ska utlysas ”internationellt” så behöver de som fasar för det ”lokala” inte vara rädda.

Det borgar för fortsatt samtidskonst.

Mer läsning

Annons