Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vältrande, värmande Verk

/

Den är en av årets kallaste dagar, men vi ska rakt in i hettan. Redan i sega backen ner mot Hofors brer det ut sig, Verket.

Annons

Min farfarsfar Johan slet ut sig i trusten, inte här men i hyttan i Åg som står kvar än och turistas flitigt om sommaren. Farfar Konrad fortsatte till Sandvik(en).
I Hofors hör man inte ett ont ord om Verket.

Jag har mycket att fundera över – och jag inser svårigheten, industriromantiken slår med svansen efter den storögda. Men jag kan inte rå för det, jag är så intresserad av själva Processen, vare sig det är stålverk eller dansverk.

Hettan i Hofors visar sig på en gång, vi är så välkomna, men blir varnade: Det är en fysisk upplevelse. Det är varmt, det låter, det dammar, det rör sig, det luktar... Det är ett inferno!
Vi kan inte bli mer ivriga.
Ovako brer åter ut sig och är som ett samhälle i samhället. Vi är inom grindarna och kastar oss in i Säkerhetschefens jeep och far förbi dem: stålverk, valsverk, rörverk, ringverk, "skroten" och gas- och elaggregaten stora som höghus.
Vi tittar in i ringverket och ser kvinnor och män och precision och tålamod på ett bräde. Här finns de allra modernaste maskinerna. De som nästan går av sig själv. De som jobbar med robotars armar, strävar på som ett gammalt par och pressar 2000 ton, typ. Hettan är enorm, viner förbi våra ansikten där ringarna ligger lika färdiga som gyllene.
Tillbaka utanför reser sig på tre kullar skrot tre jättelika, långhalsade kranar. Med väsens gripklor tas allting till vara, återvinns rubb och stubb – utom det som kan explodera i ugnshettan.

Vi ska gå från skrot till stål, vi ska in i det allra heligaste, längst in i hjärtat på trusten. In i Stålverk 4.
Den omsorgsfulle Stålchefen ger oss dubbla skyddsrockar. Vi klättrar efter honom upp och ner i våra skalbaggsliknande, gula "hattar" av hårdplast, vingliga som matroser i de genombrutna trappor och stegar som liksom hänger utanpå väggarna. Verksväggarna, som när de byggdes tillhörde de allra renaste, färgsatta av arkitekt. Nu skitiga, dammiga, brukade efter mer än 30 års ståltillverkning.

Vi vänder runt ett hörn och går ur askan i elden: Värmen accelererar, dånet överröstar allt och vi tittar, fast vi inte kan, till slut rakt in i det vrålande brinnande ögat: Ugn 15, ljusbågsugnen.
Hettan slår sig in i bröstet på oss, men vi blir stående, som förstenade, fascinerade av det skådespel som bara fortsätter: 1994 gick man för första gången över 10 000 ton producerat stål under en produktionsvecka. Vi sugs nära den jättelika, vippande "hinken", glödgen och slagget som brusande ändar på jättelika tomtebloss. 1638 grader – var det det?!
Chargen, nedsmältningen, tar 48 minuter. Vi flyttar oss från dess dån, infernot som jagar oss. Men tidigare processers kokiller, de märkligt rakryggade formarna på rad, är nu fyllda. Underifrån och långt ner under våra fötter.
Urnor av stål, makt och precision.

På andra sidan verksväggen väntar kylan, Hofors, Ovako ÄR Hofors, Hofors ÄR Ovako – och så mycket mer. Nu söker länsmuseet i och med ”Nedslag i verket”, den utställning och bok man producerat om Ovako, maskinerna och tillverkningsprocesserna, också berättelserna från "Hofors stålmän och stålkvinnor".

Själv får jag fatt i en annan berättelse, Eugene O´Neills, "Den ludna Gorillan" – den som handlar om eldarna Yank och Paddy i hettan i maskinrummet på oceanångaren – och unga arvtagerskan Mildreds ord på däck:
"Or rather, I inherited the acquired trait of the by-product, wealth, but none of the energy, none of the strength of the steel that made it. I am sired by gold and damned by it, as they say at the race track — damned in more ways than one."

Mer läsning

Annons