Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Värdig hyllning till Lena Nyman

/

GD Kultur ser en föreställning om Lena Nymans liv spelas på Gävle teater.

Annons

Lena Nyman hade en kluven inställning till sitt yrke, inte den reservationslösa kärleken till scenen som man kan höra andra skådespelare prata om. Den aspekten framhålls tidigt i ”Ett bloss för Lena Nyman”, som spelades på Gävle teater måndag kväll, och den komplicerade relationen till scenen kan ses som en metafor för hur hon såg på hela livet. Inte enbart med förtjusning.

Föreställningen spelas av Anna Bromee och Anna-Lena Hemström, som turas om att gå in i rollen som Lena Nyman. I snabbt tempo rusar de genom hennes livshistoria med avbrott för sångnummer ur hennes karriär. Orden är Lena Nymans egna, tagna från de 17 Konsumkassar som hon lämnade till Teatermuseet när slutet närmade sig. Hon ville inte bli bortglömd.

LÄS MER: Är konstprojketet vid Gavlehov för abstrakt?

Många i publiken har nog en starkare relation till Lena Nyman än vad jag har. De har varit med på hela hennes resa, följt henne från tidiga tv-framträdanden via revyscenerna till filmer som ”Jag är nyfiken – gul” och hennes mindre smickrande roller på kvällspressens löp.

Jag är förvisso inte helt okunnig i ämnet Lena Nyman, men märker att föreställningen blir aningen suddig här och var när manuset litar för mycket till att vi ska kunna fylla i luckorna.

Lena Nyman hade det inte lätt. Till exempel fick hon utstå vad som måste vara en av svensk presshistorias grövsta recensioner, när en kritiker skrev om hennes ”ointelligenta” kropp i Vilgot Sjömans filmer. Hennes svar var fränt, men tydligt är att orden sved.

All skit kom inte utifrån. Hon berättar om sin självdestruktivitet, oförmågan att låta flaskan vara. Föreställningens mest intensiva parti är när hennes dom för rattfylla återberättas, hur hon bara någon dag efteråt ska stå på scenen och hur reportrar och fotografer samlas i salongen för att få se henne bryta ihop. Men hon gör inte det.

Innehållet är egentligen mörkare än vad det ter sig, ty det finns hela tiden en humoristisk glimt som vill bryta igenom. Som när hon ligger på sjukhemmet med kol och nervsjukdomen Guillain-Barré – och livnär sig på champagne och hallonbakelser. Den bilden stannar kvar. Lena Nyman gjorde som hon ville och passade det inte fick det vara.

Anna Bromee och Anna-Lena Hemström lyckas fånga essensen av Lena Nyman utan att imitera henne. Hela föreställningen har hennes ton. Rolig, kärv, stark men också bräcklig, lite sentimental. En fin och värdig hyllning som aktar sig för att bli högtidlig.

Mer läsning

Annons