Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världen ser dig – men ser du världen?

/

Lars Ekstrand, författare och lektor på Högskolan i Gävle är just hemkommen efter en period som gästprofessor Birzeit University i Ramallah på Västbanken. Här rapporterar han från en verklighet långt från den som omger Gävles studenter.

Annons

Tre oktoberveckor på Västbanken, en av världens hetaste konflikthärdar. Scannar med vidöppna ögon och sinnen. Tar in allt.

Långa undervisningspass med mycket ambitiösa och pålästa studenter, därefter rundturer. De bilder jag, innan jag kom hit, fått förmedlade via medier och i berättelser från dem som varit här, förvandlas plötsligt till osminkad verklighet jag ställs inför och konfronteras med.

Apartheid råder, tydliga tecken var än blicken hamnar. Checkpoints. Security places, högt upp på bergen, övervakning med modern teknik och konventionella vapen. Kameror. Skammens mur (som jag ser från mitt rum i Hotel Rocky). Taggtrådsomgärdade bosättningar (hela tiden blir de fler och fler, sjuhundratusen bosättare, kanske ännu fler, ingen vet säkert). Nedhuggna olivträdslundar (av säkerhetsskäl, påstår Israel). Demolerade hus (av samma skäl som olivträden). Det är en sak att höra någon berätta eller se det på TV. Att själv passera checkpointen Kalandia, en av de största på Västbanken, mellan Ramallah och Jerusalem är en vidrig och förminskande upplevelse. Direkt på huden. Plötsligt är jag inte värd ett vitten, jag och de andra köande för att passera är boskap som föses fram. Inte för inte kallas denna checkpoint med sin smala, gallerinramade passage för ”The slaughter house”.

Unga soldater, knappt torra bakom öronen, tungt beväpnade, skriker okvädesord och gör fula gester åt gamla, palestinska kvinnor som kunde vara deras mor- eller farmödrar. I en liten pojkes ögon lyser skräck. När vändkorset stängs, han skiljs från sin familj. Fladdrar med blicken.

Jag kniper käft, protesterar inte, inte ett knyst, bara bevittnar, knyter näven i byxfickan. Känner förakt för mig själv efteråt, känner mig som en medlöpare. Kan inte glömma barnets blick. Jag gjorde inget, fegt stod jag bara där väntande, med passet i nypan. Men mina värdar har varnat för att ingripa eller protestera. Säkrast hålla låg profil. Krypa och knipa. Soldaterna behöver ingen ursäkt för att plötsligt börja öppna eld.

En kedjerökande och uppburen man inom PLO, som jag för många samtal med, arbetar för att Palestina ska bli en egen stat, litar på att majoriteten av FN:s medlemsstater ska rösta ja. Med andra ord en tvåstatslösning. Ett kompromissande och ett överkörande av dem som vill något mer radikalt och långtgående. Men han, som suttit fängslad i åtta år för sin politiska verksamhet, säger sig vara pragmatisk och realistisk numera: ”There is no final solution.” Våld biter inte på Israel.

En sociolog och marxist, mustasch som Juholt, och som kan Lenin på sina fem fingrar, som jag möter över en iskall Taybeh Beer, undslipper sig med hånfull stämma att det blir bara ord på papper, utan avgörande konsekvenser. Allt kommer att förbli som det är. Den hårt militariserade ockupationsmakten Israel, 600 000 soldater att sätta in, släpper inte det kolonialistiska järngreppet om Palestina. Och USA finns bakom, stödjande. Även Obama, fast han häromåret lovade något helt annat.

En stekande het lördagseftermiddag, temperaturen klättrar upp mot trettiofem plus, visas jag flyktinglägret Dheisheh i Betlehem. En ung pojke, född i lägret, tar mig runt. I andra änden av staden Jesu födelseplats. Timslånga köer. Människor faller ned på knä, kysser marken där Guds son förlöstes. Han, ställföreträdaren, som befriade dem från deras synder och dog på korset för deras skull.

Flyktinglägret uppfördes 1948, från början en tältstad, drygt 20 000 invånare. Känner både vrede och maktlöshet när jag vallas runt och beskådar det primitiva boendet, som permanentats. Tänker Warzawagettot. Tyskarnas terror.

Konspiratoriskt kan jag inte låta bli att samtidigt svart tänka: PLO behöver dessa läger, dessa eländets och förnedringens helvetesplatser, för legitimitetens skull. Det genererar bidrag utifrån, finansierar det flotta kontorskomplexet i Ramallah som jag sett från insidan, och alla avlönade. (Utländska investerare tvekar satsa på grund av det instabila läget.) Foton på Arafat och Abbas på väggarna. Arafat som i flera år inte tilläts lämna sitt kontor. Israeliska pansarvagnar höll vakt runt huset.

Palestina skulle inte finnas en enda dag till, utan alla donationer utifrån. Gäller även Birzeit University. Alla byggnader finansierade genom donationer. Kafeterian, där jag njuter mitt aromatiska arabiska kaffe, har Tyskland betalat för.

Till skillnad från studenterna på Kungsbäck är de studenter jag träffar här politiskt medvetna och engagerade. Många anhängare till Hamas, kan berätta om fängslade kamrater, arresterats på väg till universitetet. Demonstrationer arrangeras på campus till stöd för hungerstrejkande palestinska fångar. Studentkårens ordförande håller ett flammande tal. Studenterna fyller ledigt tre bussar, beger sig till israeliska fängelser och uttalar sitt stöd för fångarna, beskjuts med tårgas, men avser komma åter.

”The West Bank is a prison”, säger en kollega vid universitetet.

”Israel har konfiskerat deras barndom”, menar en kvinnlig terapeut som arbetar med traumatiserade barn som vuxit upp i detta fängelse.

Hatet jag inte urskiljer hos de vuxna, de har förhärdats eller kapslat in, finns hos barnen. Mot soldaterna. Ett hat som spätts på av att Israel spärrat in ”terrorister” i form av elvaåriga barn.

Det hårt bevakade fängelset Västbanken, med ett utdraget, vardagligt plågande och diskriminerande av människor, skulle inte kunna bestå – om inte världssamfundet, vi, gav fullkomligt fan i människorna som bor här. Jag mår illa över hur det ges fan i dem.

Göran Palm skrev en gång om hur vi välbeställda och bortom fasorna betraktar världen, men i samma ögonblick glömmer att ”världen ser dig”. Världen blickar tillbaka. De fattiga. Hunsade. Förtryckta.

Det innebär ett ansvar, ett moraliskt ansvar. Om vi inte redan frusit till is.

De som köar i Betlehem, många av dem välbeställda och privilegierade, tror jag Jesus skulle betacka sig för. Han skulle ansluta sig till människorna i flyktinglägret, solidarisera sig med dem.

”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Lasse Ekstrand

Visiting professor vid Birzeit

University of Ramallah på Västbanken

Mer läsning

Annons