Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem lyfter oss i håret?

/

Vad gör kulturen i länet och vart tar själva länet vägen? Vem bryr sig egentligen om gränser idag – när världen ligger bara ett knapptryck bort?

Jan-Olov Nyström, kulturskribent, funderar över hur region och kultur hör ihop.

Annons

Vi sitter fast i historien, men den har för vana att ändra sig.

En gång fanns något som hette Norrlands län, där var Hudiksvall residensstad, likaså i det Västernorrlands län som kom lite senare. Till en början hörde Gästrikland inte till. Det kom med senare och först 1762 blev länet Gävleborg verklighet. Då var Gävle sedan länge centralorten, en residensstad på lagom avstånd till rikets mitt. Den närheten spökar fortfarande som argument.

Mer ändå spökar regionreformen som haltar fram som ovillig omformering av gamla län till nya regioner. Avskydd av Göran Persson och riksdagens moderater, pådriven av gamla länspolitiker och åtskilliga kommunpolitiker. Motsägelsefull och osäker i utfallet. Hittills bara två storregioner, Västra Götaland och Skåne. Svårjämförliga, med naturligt stora fördelar i geopolitisk koncentration och överskådlighet.

Län är statlig administration, något av en svensk specialitet. Staten i lite mindre bitar helt enkelt, med allt vad därtill hör, kultur bland annat. Sedan 1810 har länen legat still, då fick Sverige en del arbete med att samla krafterna, eftersom man just förlorat riksdelen i öster, Finland.

I dessa län får kulturlivet statliga pengar. En ny kulturpolitik från alliansregeringen har nu bestämt att pengarna går till kulturportföljer. Lokala kulturplaner ska fördela pengarna till de institutioner som tidigare fått pengar från Statens kulturråd. Dock ska rådet godkänna planerna.

Kulturplanernas kungsord heter samverkan och ibland mer tvingande: samverkansmodell.  Längst in i kulturpropositionens välvilliga ordmassor ryms denna lilla gud i maskinen. Som en kulturvärldens version av företagsfusionernas synergieffekt, en rationellare användning av statens kulturpengar, ordet effektivitet lyser till här och där.

Och tanken bär ett lagom hot; den som inte visar tillräcklig vitalitet i sin inventering och planering av den lokala kulturen ställs inför möjligheten av uteblivna pengar. Kalmar fick bakläxa på sin kulturplan i december, kulturrådet bär inte sitt svärd förgäves. Osökt får man planekonomins övertro på produktionsmål i tankarna, fast målen här är kultur. En paradox i en kultursyn som nästan ingenting har att säga om kultur som vilja och idé.

Det finns inget självklart kreativt i tanken på kulturplaner, med det finns administrativ ordning och reda. Skulle samordning av kulturens former få själva kulturen att blomstra? Många har kritiserat detta, att kulturutredningen vore en remake av det kulturskyddade gamla huset från sjuttiotalet.

Då är vi tillbaks i historien. Hur samverkar man i ett län som alltsedan födelsen har dubbla själar och kroppar? Gävle är gammalt länscentrum, vilar sig mot gammal brukskultur, rik hamn och synnerligen vital industri när den epoken kom. Hälsingland, det storstolta bondelandet vilar sig mot timrade gårdar, basindustrier och små, små städer? Balanserar man yta och land visar vågen Hälsingland, balanserar man folk och pengar blir det Gävle. Balanserar man hela länet mot storstadslänen är det samma långsamma förtvining som överallt i Norrland.

Kulturplanen är en liten fråga inuti en stor: Vad gör kulturen i länet och vart tar själva länet vägen? Just nu verkar ingen särskilt intresserad av det senare, Norrlandsfrågan är död och Gävle ser sig som ett pendelavstånd till Stockholm. Ett län förutan symmetri har det sagts. Men något förenar oss dock; vår utdragna tvekan på tröskeln till det postmoderna samhälle man ger namn efter kunskapen.

I allt väsentligt är vi i det gamla, i traditionen av en industri som fick sin form för drygt hundra år sedan, råvaruriket Norrland. Men vilken betydelse har administrativa gränser i dag, när hela världen är en knapptryckning avlägsen?

Samverkan, jo, självklart: digitalisering, standardisering,  ömsesidigt vänskapligt utbyte mellan kulturens förvaltare. Ingen lokalpopulism men hushållning med resurser. Kan detta vända landsbygdens avfolkning, kan det förnya näringarna, höja utbildningsnivån? Kan det åtminstone förnya den kulturella infrastrukturen, skapa nya möten över vilka gränser som helst, bli till lust och liv?

Om högtidstalen blir politik i ett givet läge, kanske. Kulturell förnyelse åstadkoms i kreativa kluster där begåvning och ovilja att tänka gammalt står för nio tiondelar och slumpen för en tiondel. Om kulturportföljen kan brukas till så lyckliga omständigheter, utmärkt, tillsätt då vilja och beslut.

Hemligheten är som alltid att göra det omöjliga. Att lyfta sig själv i håret och se till att kultur och samhälle följer med.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons