Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi lever i efterklangens kultur

/

Varför har vi symfoniorkestrar? Med anledning av hotet mot Gävle Symfoniorkester följer Thomas Anderberg symfonikernas kurvor genom historien och in i framtiden. Thomas Anderberg är musik- och litteraturkritiker, författare samt docent i filosofi.

Annons

För hundra år sedan var den kulturella optimismen stor I Sverige, inte minst på musikens område.

Riksdagen hade 1911 satt upp visionen om 10-15 orkestrar utanför de tre storstadsområdena, och man inledde med statsanslag till orkestrarna i Gävle, Helsingborg och Norrköping. Ärendet ansågs alltså ha nationellt intresse, även om det lokala inflytandet redan från början blev stort. Ansvarsuppdelningen är alltjämt problematisk, i synnerhet i tider när resurserna sviktar.

Avsikten var inte bara att ge underhållning till borgerskapet i de växande städerna. Man önskade också tämja oron hos de fattigare samhällsklasserna, som några år tidigare samlat sig till demonstrationer och strejker. Med så kallade folkkonserter, där de stora mästarnas musik framfördes för en billig penning och med pedagogiska föredrag, hoppades man sänka arbetarnas löneanspråk och spritkonsumtion genom att höja deras andlighet och bildning.

Det gick väl inte helt som man tänkt. Inom arbetarrörelsen kom man så småningom att tala mer om aktivt musicerande än om lyssnande, vilket innebar satsningar på amatörorkestrar. Också andra skäl bidrog till att utbyggnaden av orkesterverksamheten avstannade, med Malmö som sista anhalt. Men orkestrarna blev ändå statussymboler för städer där näringsverksamheten svällde. Ju mer framgångsrik en stad var, desto större var dess orkester. Kanske gällde också det omvända (som Lisbet Lindeborg hävdade i en uppmärksammad studie för halvannat decennium sedan): ju mer framgångsrik orkester, desto större intresse att etablera företag på orten.

Det var naturligtvis inte något specifikt svenskt fenomen. Utvecklingen avspeglade den som ägt rum i övriga Europa, och Sverige kom på det här området närmast på efterkälken. Det var också i stor utsträckning från andra länder som orkestermusikerna hämtades; den svenska utbildningen var inte stark nog för att bygga upp kvalitetsensembler.

Utbyggnaden var för övrigt långsam. Orkestrarna var länge små, närmast av kammarformat; repertoaren blev därefter. Storstadsregionernas orkestrar fick stå för de större satsningarna. Ville skåningar höra Bruckner tog de sig till Köpenhamn, så småningom också till Malmö. Gävleborna och Norrköpingsborna fick ta den lite längre resan till Stockholm för att avnjuta Mahler och Stravinskij.

Men gradvis växte självförtroendet, och samtidigt orkesterstyrkan. Orkestrarna började profilera sig. Norrköping utmärkte sig tidigt. Man rekryterade unga dirigenter – Herbert Blomstedt blev den förste i raden – och spelade nutida musik, till slut i sådan utsträckning att stadens rykte spreds ut i landet och utanför gränserna; här hade avantgardet fått en experimentscen. I samband med att den ombyggda kyrkan (Hörsalen) byttes ut mot den ombyggda industrilokalen (De Geer-salen) – ett byte med symboliska över- och undertoner – övergick numerären till stor symfoniorkester. Publiken växte i motsvarande grad, och under flera år hade Norrköping rikets procentuellt sett bästa publiktäckning. I Gävle och Helsingborg höll man däremot fast vid det lilla formatet, men vidgade gradvis repertoaren. Och runt om i landet tillkom små ensembler som med tillskott av extramusiker – somliga av dem amatörer – ibland kunde ge sig i kast med mer avancerad repertoar. Det såg ut som om de nationella målen från 1911 började realiseras.

Men de senaste åren har kurvorna vänt. Man nästan frestas tro att de dystopiska profetiorna i den här om året presenterade Orkesterutredningen besannats. Publiken minskar, liksom de offentliga anslagen; vilket resulterar i en försiktigare programpolitik och lägre profil. Utvecklingen är tämligen samstämmig över riket. Men det kunde ha varit värre: man har trots allt sluppit de spektakulära orkesternedläggningar som ägt rum, bland annat i USA och i Frankrike. Men nog har det varit nära. Helsingborgs symfoniorkester red ut en allvarlig ekonomisk kris för tio år sedan, Norrköpingssymfonikerna har lyckat undvika de större uppsägningar som varslats, och i skrivande stund ser Gävle symfoniorkester ut att undgå den hotande reduceringen till kammarformat.

Hoten lär man dock få leva med. Frågan hur man undgår att bli en museal lämning med ett kulturellt kapital som bygger på förräntningar på produktioner från 1750 till 1950 kommer även framöver att bli ständigt aktuell för institutionerna. För det är numera på lokal nivå som ansvaret ligger. Statsmakterna har visat allt mindre intresse för den verksamhet man bidragit till att försvaga, också genom aktiva beslut – exempelvis nedmonteringen av Rikskonserter och den kommunala musikundervisningen.

Men det största problemet orkesterverksamheten står inför är trots allt av strukturell natur. Det nakna lyssnandet är på väg att förlora i betydelse. Kulturformer som ackompanjeras av bild och språk är ohotade medan de renodlade genrerna befinner sig i riskzonen (och jo, det händer att konstformer dör ut!). Allt färre ägnar tid åt konst som bara drabbar det inre eller yttre örat. I stigande grad tvinnar vi samman sinnena, kanske rädda för att inte få tillräcklig stimulans enbart genom det rena seendet och lyssnandet och de associationer som därmed möjliggörs. Poesin avnjuts allt mindre utan ackompanjerande musik; konsten förbinds allt oftare med ljud och bild, och omvänt samma sak med musiken: kopplad till bild och text är den brett uppskattad, men skivförsäljningen avtar utan att ersättas av nätnedladdningar och hemmusicerandet är på utdöende. Däremot har under senare år en stor publik infunnit sig på konserter med musik kopplade till film och videospel, något som skapat förhoppningar hos konserthusens marknadsavdelningar. Men förhoppningarna bör inte skena iväg. Att denna publik lockas över till konserthusens evenemangsserier är lika osannolikt som att den grasserande deckarvågen kommer att öka intresset för Dostojevskijs romaner.

Så kanske har pessimistiskt lagda kompositörer som Bent Sørensen och Valentin Silvestrov rätt i sina farhågor att den klassiska musikkulturen spelat ut sin roll, att vad vi nu upplever är ett efterklangssamhälle. Men utdöendet lär ta så lång tid att vi nog kan finna ett rekviem att ackompanjera de översvämningar som den globala uppvärmningen en dag skickar över kuststäderna. Det är för övrigt ett memento mori att det är på sådana orter som alla våra orkestrar är belägna – i de hundraårsjubilerande ensemblernas fall dessutom i nära anslutning till vattendragen.

Thomas Anderberg

Fotnot: Artikeln har också publicerats av Svensk Scenkonst.

Mer läsning

Annons