Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi lever i en kulturskymning...

Annons

Svenska folket i gemen har troligen aldrig varit så allmänbildat som under 30-, 40- och 50-talen. Vetgirigheten vad beträffar litteratur, konst och film var utbredd bland en bred allmänhet. Men inte minst samhällsdebatten inkluderande välfärd, social rättvisa, demokrati med mera. Det fanns ett flertal tidningar som varje vecka levererade de bästa författarnas litterära alster i form av romaner, noveller, poesi etcetera. Radion hade ett kulturutbud som mest får dagens TV-medier att påminna om grottmänniskokultur.

Som Enander också påpekar fanns det föreläsningsföreningar som hade veckovisa föredrag om framförallt de ”djupare frågorna”. Men också kunskapstörsten, där målsättningen inte bara var att framdeles garantera vederbörande ett yrke utan också insikt om de existentiella värdena, var enorm.

Jag har alltid beundrat de ungdomar som vid sidan av sina arbeten läste kvällskurser för att tillägna sig ett yrke. Det krävdes en enorm vilja för att slutföra studierna så att de så småningom ledde till ett arbete.

Men dessa ungdomar nöjde sig oftast inte med att studera för ett yrke utan sökte också sådan bildning som inte nödvändigtvis genererade ett sådant.

Utan att riskera att bli betraktad ”som den som tycker att allt var bättre förr” går det inte att motsäga det faktum att folkbildningssträvandena var ofantligt mycket större än i dag hos gemene man och kvinna. Men även folkbildningsorganisationerna har tappat glöden och känslan för bildning i dess bästa betydelse.

Många var säkert de som när TV:n introducerades såg detta medium som den framtida folkbildnings- och kulturinstitutionen. Men oj vad vi bedrog oss. De som fick ansvaret för detta medium har svikit enormt.

Var och en som hoppades på TV måste ställa frågan var folkbildningen, kulturen och samhällsupplysningen blev av? De som i dag styr flera av våra ”kulturmedier” och som räknar sig tillhöra kultureliten står vad deras insatser beträffar på en nivå som ligger närmare puberteten än den ”mogna” människans.

Vi har nyligen fått se hur man skändat Sveriges främsta författare genom att i stället för att ge oss en bild av hennes stora konstnärskap i stället valt att helt fokusera på något som måste vara ovidkommande för de flesta. Men om det ändå skulle visas borde skett i en sannare och mindre glamorös form.

Demokratin har aldrig varit så hotad som i dag, men någon debatt om denna kan aldrig komma i fråga i Sveriges Television.

Det ges hur mycket utrymme som helst om det så kallade växthusklimatet där koldioxiden är det allt överskuggande debattämnet. Att det är en strid mot väderkvarnar om vi inte ändrar livsstil från ständiga krav på tillväxt och konsumtion diskuteras aldrig.

Man kan inte komma ifrån att de ansvariga för bland annat TV-medierna genom sitt utbud har valt att betrakta de vanliga människorna som oförmögna att ta till sig sådan kultur, som kan vara så kallad finkultur men framförallt sådan bildning som utvecklar och ger människorna vidare vyer i allt det vi kallar de existentiella värdena.

Olle Ljungbeck

Mer läsning

Annons