Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vid lägerplatsen i paradoxernas skog

/

I onsdags avled Anita Björk, en av Sveriges största skådespelare. I början av 50-talet var hon gift med författaren Stig Dagerman, uppvuxen i Älvkarleby, och de fick en dotter. Lördagen den 25 oktober 2008 läser Anita Björk ur Stig Dagermans text ”Diktaren och samvetet”. Stig Dagermanpristagaren och Nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio sitter intill. Bengt Söderhäll, ordförande i Dagermansällskapet, minns den dagen – och Anita Björk.

Annons

Scenen är tom. Den sista repliken är utsagd och ekot av stegen har upphört. Publiken sitter kvar i tystnad. Pjäserna från genombrottet i Jean Genets ”Jungfruleken” på Dramaten 1948 till Lucas Svenssons ”Flickan och testamentet” i Unga Radioteatern sommaren 2011, där hon gjorde rollen som Gud, filmerna från Alf Sjöbergs Guldpalmbelönade ”Fröken Julie” 1951 till Ingmar Bergmans filmatisering av P O Enquists ”Bildmakarna” 1998, om Selma Lagerlöf.

En åskådare på parkett, vänster, rad 7, plats 122, sluter ögonen och den inre dialogen öppnar ett minne, saknadens och samtidigt tacksamhetens minne:

Det är lördagen den 25 oktober 2008. Anita Björk läser ur Stig Dagermans text ”Diktaren och samvetet”. Stig Dagermanpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio lyssnar koncentrerat, liksom alla i den överfyllda Älvkarleby kyrka.

”Men när han av stjärnor och måne och sol och kompass får veta att han befinner sej i paradoxernas skog bör han inte bli förtvivlad över sin situation och leta efter stigar som leder ut. I stället bör han söka sej en lägerplats.”

Mer än 15 år tidigare hade Anita Björk kört sin VW-bubbla till Älvkarleby för att skänka några saker till Dagermanrummet som höll på att ställas i ordning på Laxön.

– Här är lite småsaker, hade hon sagt och ställt en kasse på golvet intill travarna med Strindbergs Samlade Skrifter som Björn Hallberg kommit med dagen innan.

Det visade sig senare att det i plastpåsen låg en reseskrivmaskin, Stig Dagermans, den skrivmaskin som textat fram ”Vårt behov av tröst är omättligt…” och som finns med i filmatiseringen av den texten, gjord av Dagermans och Anita Björks dotterson Dan Levi Dagerman.

Vid besöket på kyrkogården den där stilla junidagen, visade det sig att gravstenen som det står ”Att dö är att resa en smula/från grenen till fasta marken” på, var full med fläckar.

– Så där kan det inte se ut, sa Anita. Jag har ett paket Svinto i bilen, som jag brukar ta bort begynnande rost med. Låt oss se om det fungerar.

Efter en dryg halvtimmes försiktig behandling var stenen ren och blank som den långa sjön, Dalälven.

– Hej. Det är Anita. Om du tar fram ”Afrikanen”. Det är ett ställe där jag inte är överens med ordvalet, i översättningen. Det ligger inte rätt i munnen, det stämmer inte. När jag läser det här i kyrkan på lördag, kommer Le Clézio att höra min tvekan om det inte ändras.

Så. Vi ändrade och ingen tvekan hördes och i samtal senare bekräftade författaren att ändringen kom mycket nära den franska ursprungsmeningen.

Läsningen vid prisutdelningen i Älvkarleby kyrka blev ett av Anita Björks sista framträdanden, en läsning där hon läste Le Clézio och Dagerman växelvis, i en sorts möjligt texternas samtal, en läsning som på dagen fyra år senare, när dessa rader skrivs ned, fyller minnet och skänker den som sitter vid lägerplatsen i paradoxernas skog mening och riktning.

Bengt Söderhäll

Mer läsning

Annons