Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Viking – inte bara värsting

/

Annons

Mångas uppfattning om vikingarna är, att de bara var grymma krigare med hornprydda hjälmar och att de var bärsärkar, bet i sköldarna och älskade att slå ihjäl människor i främmande länder och beröva dem deras rikedomar. Det är bara en del av sanningen. Att de hade horn på hjälmarna är för övrigt en myt. Holmgången, det vill säga tvekampen, avskaffades på Island omkring år 1000.

Vikingarna var inte grymmare och hänsynslösare än krigare i andra länder under den aktuella tiden. Jämför för övrigt med terrorhandlingar i vår tid och grymheter som begåtts i väpnade konflikter under 1900-talet.

Ordet viking hör ihop med verbet vika. Vikingarna var de som avvek från hembygden och drog utomlands för att kriga, erövra land och röva men också för att bedriva handel. Givetvis stannade många män hemma för att syssla med näringarna, så man får inte tro att alla nordbor från cirka 850 till ungefär 1050 var vikingar.

Att vara krigare och dra ut på vikingatåg hade hög status enligt runstenarna. Styrka och tapperhet i fält, ”att ge örnen föda” som det står, det vill säga att döda fiender på slagfältet var prisvärda egenskaper. Då fick man komma till Valhall efter döden.

Nu till de goda sidorna hos människan som vikingatidens människor uppskattade. På en runsten heter det om två bröder, att de var ”de bästa av män och behandlade sina huskarlar väl” och på en annan: ”Han var mild i ord och frikostig med mat”. I Havamal sätter man värde på gästfrihet, givmildhet, ärlighet och vänskaplighet. Människan ska uppföra sig så, att hon får ett gott eftermäle efter sin död. Det varnas för fylleri.

Ättestupan och att man klubbade ihjäl de gamla är myter. Se till exempel docent Mats G. Larssons bok Götarnas riken, s. 63. Någon hög status hade dock inte de riktigt gamla. Människorna blev för övrigt ofta inte äldre än 50 år.

Den store vikingahövdingen och poeten Egil Skallagrimsson på 900-talet sköttes som ett litet barn av kvinnorna, när han på sin höga ålderdom levde på undantag hos dotter och svärson. De gamla respekterades för sin kunskap om det förflutna och sin livserfarenhet, enligt Eddan.

Att oönskade eller svårt missbildade barn ibland sattes ut i skogen att dö kan ju tyckas grymt, men i vår tid gör vi ju abort i stället.

Vikingen var mån om sitt yttre; det har gjorts fynd av toalettartiklar. Ordet lördag kommer av lögardag, det vill säga tvättdag. I Eddan sägs det, att man ska vara hel och ren.

Kulturen på vikingatiden var framstående. Tänk bara på de vackra runslingorna, konsthantverket med bland annat vackra smycken och den fornisländska diktningen som tillhör världslitteraturen. En av de många skalderna på Island räddade sig från dödsstraff genom att dikta ett hyllningskväde till kungen eller hövdingen.

Att döma av poetiska brottstycken i runinskrifterna har Sverige haft en litterär miljö motsvarande Västnordens med dikter liknande Eddans. På runstenarna nämns också skalder, till exempel ”Grimr skald”. Se om detta Sven B.F. Jansson (”Run-Janne”), Forntidens litteratur i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria.

Vikingarna var också handelsmän, som sålde pälsverk, vax, honung, bärnsten och valrossbetar och så vidare och köpte kläder, siden, glas och andra lyxvaror under sina resor ända ner till de muhammedanska länderna.

Mindre ärofullt är berättelserna om hur vikingarna slog ihjäl munkar och rövade i kloster. Det var också munkarnas och prästernas berättelser om deras illdåd som bidrog till vikingarnas rykte som illgärningsmän.

Jan Sterner

Mer läsning

Annons