Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst blir jag lurad - hela tiden!

/

Annons

Höll på att dratta på ändan när jag kom till jobbet häromdan.

Inte för att det var halt, för det var det. Nä, man hade satt upp en ny skylt. På mitt jobb!

– Vaf... , tänkte jag. Skylten hängde rakt ut ovanför dörr’n. Men det stod inte Gefle Dagblad som det ska, Utan ”Gävle Tidningar”.

Vad är det för sl’a!? Gävle Tidningar – går dom att äta?

Jag jobbar på Gefle Dagblad och jag är varumärke här.

– Aha, sa jag för mig själv, snabbtänkt som jag är: Det har blivit palatsrevolution. Direktörerna Cahling och Fagerström eller vilka det nu är har gått in med en väpnad styrka, mejat ner några småchefer och intagit bastionerna. Kanske mitt rum!

En nattlig kupp eller en gryningsräd mot min arbetsplats.

Och aha, tänkte jag ännu snabbare än förr, man passade förstås på när vår chefredaktör är bortrest.

Kanske är nästa offer jag själv. Ett grundlurat varumärke! Blir jag inte skjuten i gryningen ska jag försöka gå i pension om drygt ett år.

Sluta tjata om Ingo, säger min kollega som inte ens var född när det hände. Sluta upp med den där fåniga nostalgin. Jag vill inte höra talas mer om den där ”magiska sommarnatten”. Och så muttrar hon ”gubbar”!

Nä, okej. Jag ska inte vara en gammal stöt i kören som fortsätter att tjata. Men sommarnatten var magisk, sommaren var överhuvudtaget magisk för hela den var rekordvarm och vacker och folkhemmet gick in i en avgörande fas. Alla hade jobb, alla skaffade bil och TV och man byggde kåk och det var sommarlov och det mest osannolika verkade ha hänt...

Fast när jag nu sitter här och minns börjar jag mistänka att vi kanske blev lurade på hela härligheten. För den verkliga skandalen var inte att Ingo var otippad utan att Sveriges Radio, monopolet, visste precis vad som var bra för oss.

Boxning var ”förråande och vulgär”, sa man. Fick inte sändas i radion, än mindre i TV:n.

Är inte det en underbar historia? En a v Sveriges största idrottsmän som möjligen utförde något som rankats som det mest märkvärdig ögonblicket i sportens svenska 1900-talshistoria och som nu hyllas alldeles för mycket, sändes aldrig, i alla fall inte officiellt. Reklam- och piratradio fick ju inte finnas, den förtegs.

Så nu sitter jag här och tänker att jag nog är lurad. Visserligen ihop med hela det svenska folket. Men de där avgörande slagen hände nog inte. Den magiska natten finns bara i vår upphettade fantasi. Världen har alltid velat låta sig bedras.

Var är Folkteatern? Är den inte lite anonym? Har den inte en chef som gömmer sig för offentligheten?

Finns den egentligen? frågar jag mig ibland. Hörs ju och syns ju inte. Kanske är jag lurad där också. Fast jag trott och tror så mycket på den. Jo, jag ser att man nu spelar pjäsen ”I.D” och ”Den elektriske pojken” i Gävle. De såg vi redan i höstas i Storvik och Österfärnebo. Sen har man fortsatt att spela dem i bygderna. Inget fel i det och de är sevärda, särskilt ”I.D” var strålande i förtätat spel av Martin Pareto och Cecilia Milocco.

Sen har man uppläsningar av texter och ett seminarium om arabisk teater. Säkert intressant och behjärtansvärt, men ...

Jag sörjer Inga Hagström som Sanna Wikström här på kulturen skrev så vackert om i går. En så fin människa, så bildad och med ett kulturintresse som kom inifrån folkbildningen och ur ett stort personligt intresse. Sådana kulturpolitiker har vi inte längre.

Kommer från pressvisningen av Inger och Lasse Åbergs utställning på Sandvikens konsthall. Den kommer att bli en publikdragare, sanna mina ord!

Flera ur allmänheten hade redan letat sig dit. Och vem var inte där, i ”förtid” om inte Ulf Gillström, Kultur- och fritidsnämndens ordförande. En herre som trots sin syssla ytterst sällan ser någon utställning.

Den långe, rolige Åberg tycks ha fått honom att ändra inställning.

Carl-Johan Vallgrens nya roman ”Kunzelmann & Kunzelmann” var oerhört bra.

Ett läsäventyr.

Nu kommer Vallgren i egenskap av sångare, musiker och låtförfattare till konserthuset i Gävle i morgon, lördag. Självklart är jag på plats.

Men Herregud, så han lurades i sin roman! Den var rena bedrägeriet...

Till sist ett svar till Rurik. Visst är det önsketänkande jag sysslar med. Visst blir jag lurad. Dagligen.

Därför brukar jag ibland tänka, lite filosofiskt: Varför inte vara skeptisk till precis allt? Tänk att få njuta av att uttala de vackra orden: Vad var det jag sa?! - när något inte blir av. För så är det ju i regel. Inget av alla stolta planer blir någonsin av.

Och den som aldrig tror på något blir ju aldrig besviken. Så underbart att få ropa: Mig lurar ingen!

Jo, Rurik, jag vill bli lurad. Jag vill ta risken att bli utskrattad.

Så jag hoppas, tror och vill att den där nya satsningen vid Strömvallen ska vara framtiden. Att det är här tillväxten finns när industrin dyker. Kongressanläggning och ny arena.

Det verkar bli så mycket roligare då.

Att jag tror så starkt är också att de som vill satsa vill tjäna pengar. Hade de varit idealister hade till och med jag varit skeptisk.

Mer läsning

Annons