Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kungar på blues

Arrangören Ingemar Dunker flaggar för en planerad bluesfestival nästa sommar och tar plats vid trummorna för att fylla in för ordinarie trumslagaren Ulf Erson, som sitter fast i en bilkö.

Annons

På en dylik festival borde Hjalmar Kings ha en mer eller mindre given plats. Sundsvallsbandets tempofulla blues känns minst sagt festivalmässig. Då och då växlas det snabba med ett mullrigt tunggung där sångaren och gitarristen Benny Nordins röst, som låter fastkedjad i livets absoluta bottenskikt, kommer till sin fulla rätt.

När jag besökte en bluesklubb i Barcelona förra sommaren röktes det så mycket att tårarna rann konstant. Det var jobbigt samtidigt som den rätta blåfärgade känslan infann sig lätt.

Att uppnå den rökdigniteten utomhus är förstås omöjligt, men till skillnad från innomhusarrangemang röks det i alla fall i samma lugna takt som det dricks öl. Och duggregnet som droppar ned en stund i början gör kinderna lätt våta.

Också i övrigt är det svårt att tänka sig en bättre plats för sommarkvällsblues än Smedsgården. Om smeder för 200 år sedan skulle ha lyssnat på någon modern genre så vore det förmodligen blues. Förmodligen också en ganska snabb variant som höll släggslagen i högt tempo.

Bäst är också Hjalmar Kings när de spelar rock ’n roll-blues där Stefan Larssons fingrar dansar blixtsnabbt över kontrabassträngarna. Samma Larsson drar också ned mycket jubel då han genomför konststycket att spela kontrabasen liggande på scenen.

Med samma energi och skicklighet och ett mer okonventionellt låtmaterial skulle Hjalmar Kings ganska lätt kunna gå från ett av de ledande svenska bluesbanden till att nosa på världseliten. Bland Sandvikens bluesfantaster, som den här kvällen utgjorde en riktigt hyfsad skara, är de dock redan kungar.