Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kusön för tankarna till Saltkråkan

Strax utanför kusten möter vi levande skärgårdshistoria. Kusön är en av de öar i Gävles skärgård som tidigare var bebodda året om. Husen är rustade och omålade men byn ger en känsla av att tiden har stått stilla.

Vi börjar vår seglats på Axmar brygga. Där ligger White Guide-utnämnda Axmarbrygga Havskrog. Personalen rör sig snabbt mellan borden på den fullsatta restaurangen där endast en stor fönsterruta skiljer restauranggästerna från havet. Vid sidan om huset står gröna odlingar i rader. Myntan, basilikan och salladen som förtärs på restaurangen kommer från den egna odlingen.

Byggnaden är ett gammalt magasin som förr tillhörde bruket. Där låg stål och väntade på att fraktas bort. Slaggsten håller huset uppe och i de svarta stenarna blänker stålet när kvällssolen ligger på.

Vi lägger ut från bryggan och beger oss mot Kusön. Gröna pinnar sticker upp ur vattnet på styrbord – höger sida om båten – och röda på babord. Den nationella seglingsklubbens flagga vajar i seglets topp. Så ska det vara. Fast vi har Sandvikens segelklubbs flagga i topp, klubben fyller ändå 100 år i år resonerar båtägaren Halvan.

Vi lägger till på Korshamn på Kusön. En familj äter middag i kvällssolen på bryggan. Vid synen av oss hoppar de upp för att ta emot tampen och hjälpa till. Vänligt förklarar Johan Terenius att jag nog vill dra tampen under räcket i stället för att krångla det över. Redan där är mina knappa seglingskunskaper avslöjade. Familjen Terenius bor i Uppsala och har sommarstuga på Gåsholma.

– Vi tog båten över hit för att äta middag, det går snabbt från Gåsholma, säger Anne Terenius.

Familjen Axner som även de har sommarstuga på Gåsholma gör dem sällskap en stund och sedan är vi ensamma kvar.

Någon timme senare puttrar stugägaren Rickard Persson in med en liten båt. Han har varit på fastlandet och har med sig en kärra och flertalet väskor. Utan några vägar och fordon är kärran det bästa redskapet att transportera saker längs öns stigar. Ett flertal ligger bakom båthuset och väntar på sommargästerna. Han lyfter vant upp den på bryggan medan han berättar om ön.

Snart har vi blivit uppbjudna i stugan och sitter runt matbordet medan kvällen övergår till natt, i samma rum som Rickards fru Anita Wigert Persson bodde sina fem första år. Familjen flyttade in till fastlandet 1954. Den sista året-runt-boende familjen flyttade år 1967.

– När min mamma växte upp var skolan här ute i drift. Något år var hon ensam med läraren, det fanns inga andra barn i samma ålder, säger Anita.

Handla mat gjorde byborna då i Axmar by, i butiken som innan den stängde för några år sedan var en av Sveriges äldsta Konsumbutiker. Och läkarvård... ja. När Anita som bebis hade problem med halsmandlarna mitt i vintern fick familjen tillkalla lotsbåt för att ta sig till fastlandet. De skidade ut till iskanten som låg runt om ön och möttes där av lotsbåten. På en spång mellan iskanten och båten balanserade Anitas mamma med sin bebis i famnen.

– En gång på 1920-talet hade en pojke i grannhuset tandvärk, tolv år kan han ha varit. Närmsta tandläkare fanns då i Gävle ungefär fyra mil bort fågelvägen. Han fick en vägbeskrivning och tog sig sedan hela vägen till Gävle och tillbaka, ensam på spark.

Kusöby är en samling röda hus som för tankarna till Saltkråkan. De allra flesta är i gott skick liksom de gemensamma faciliteterna. Ett rött staket med vita ändytor löper längs huvudstigen. På andra sidan går får och håller landskapet öppet. Mitt i byn står en telefonkiosk och en brandstation med långa vattenslangar. Börjar det brinna ska man i alla fall kunna rädda husen runt omkring och stugägarna håller gemensamma brandövningar under arbetshelger då de rustar upp öns faciliteter.

Stugorna har gått i generationer och sommargästerna åker fram och tillbaka mellan fastlandet och Kusön när värmen tittar fram. Liksom båtgästerna som byter av varandra på bryggan.

– Det är roligt med båtgäster. Några år kom det nästan inga och det tyckte vi var tråkigt, ja, alla i byn tyckte det, säger Anita.

I utkanten av byn står ett hus med utsikt rakt genom skogen ner till havet några hundra meter bort. Innan fyren stod på plats tände en fiskarhustru en lampa på övervåningen om kvällarna för att fiskarna skulle hitta hem. Såg de ljuset genom brandgatan visste de att de låg på rätt led in i viken.

Det är mörkt när vi lämnar paret Persson. Med en ficklampas sken försöker vi undvika att trampa på grodor. Det kryllar av dem, stora som små. Nattkylan gör dem långsamma och de är väl kamouflerade mot stigen. Några råkar vi nog ha ihjäl.

Vi lägger oss i mörkret och tystnaden fyller båten. Vinden är alldeles stilla. Trafik, buller, och mullrande bastoner känns väldigt långt borta.