Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Laddat spel av Lassgård och Stormare

Om man så vill, en norrländsk skogsvariant av spaghettivästern ”Den onde, den gode, den fule” gestaltad av Stormare, Lassgård respektive Eero Milonoff.

Den sistnämnde spelar en synnerligen obehaglig figur, en våldsbenägen drogmissbrukare vid namn Jari Lipponen som får skulden för det mesta som händer i det norrländska samhället. Så även i detta fall som influerats av en verklig händelse – mordet på en ung kvinna vid en rastplats i Gällivare 2008.

Här försvinner kvinnan i samma veva som merparten av ortens manliga befolkning är ute i skogarna för att jaga älg. Tämligen snart står det klart att kvinnan är utsatt för ett brott, men trots intensiv skallgång hittar man henne inte. Det är då Erik Bäckström (Lassgård) kopplas in från sin position som förhörsledare på Riksmordkommissionen i Stockholm. Högst motvilligt återvänder han till sina hemtrakter, som han lämnade 15 år tidigare med ett blödande sår i själen efter att brodern (Lennart Jähkel) mördat flera människor och sedan sprängt sig själv till döds.

Visst saknas det en Jähkel i denna uppföljare, även om det finns ett stort mått av dynamik även nu i det konfliktfyllda spelet mellan Lassgård och Peter Stormare. Hollywood-stjärnan gestaltar Torsten, ett råskinn till polisman som är lik sheriffen i en västernhåla. Till yttermera visso (och som komplicerar utredningen) är denne Torsten också styvfar till Eriks tonårige brorson Peter som ännu inte fått veta hur hans far dog för 15 år sen. Peter spelas alldeles utmärkt av relativt oprövade Kim Tjernström från Sundsvall. Efter provspel mot Lassgård fick han förtroendet att göra en av filmens viktigaste och känsloladdade biroller.

Under första halvan och lite till är det högklassig, grovhuggen svensk thriller, även om det tidigt är tämligen förutsägbart vem som är skurken i storyn. Sen övergår filmen successivt till ett psykologiskt relationsdrama. Starkt men emellanåt något saggigt bör tilläggas.

Jag gillar Kjell Sundvall, jag gillar också Lassgård och Stormare, vars rollinsatser i detta two man-race bär upp filmen från början till slut. Även om den sistnämnde spelar över i vissa scener i sina ambitioner av att vara ”the bad guy”, en machoroll som han är mer än van vid. ”Fargo” kommer för evigt att tillhöra mina favoritfilmer och Lassgård säger sig också vara avundsjuk på Stormare, som fått jobba med de mästerliga bröderna Coen.

”Jägarna 1” är en klassiker, uppföljaren (med behövliga klipp från föregångaren) inte riktigt lika bra, men bra nog för en stark fyra på tärningen. Och möjligen har Kjell Sundvall fått dem som trodde att övre Norrland enbart genomsyras av skönhet, tystnad och idyll att ändra sig.

Stefan Andersson