Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Landet utom sig – country noir

/

Det här är första artikeln i vår serie om ”country noir”, den dunkla landsbygden så som den beskrivs litteratur, film och verklighet just nu.

Gunilla Kindstrand skriver om aktuella romaner och fackböcker som ger nya bilder av svensk landsbygd.

Annons

Country noir.

Smaka på orden. Mörk landsbygd.

De sammanfattar en tung trend just nu.

Stora skogar, sliten asfalt, tynande byar och ett ständiga tickande våld.

De senaste åren har svensk landsbygd blivit alltmer utmark och undantag, både i politiken och kulturen. För första gången i mänsklighetens historia bor fler människor i städer än på landet. Skiftet, som kom 2008, har sedan dess använts som ett mantra. Inte ens den gröna färgen hör längre till provinserna, eftersom stadslivets täta klusterboende numera anses som det mest miljövänliga alternativet.

De flesta författare som förlag och kritiker samlat under beteckningen ”country noir” är förhållandevis unga. Alla låter de klyftan mellan stad och land ligga som ett uppfläkt sår framför läsaren. De främsta har sin hemhörighet i norr.

Här finns inga pelargonprydda bygdegårdar eller mysiga loppislogar. Här finns små och stora brott, hemkokad fylla, och doften av otvättad Helly-Hansen. Och så den där uppgivenheten som tar över när välfärdsstaten dragit sig tillbaka, fastän människorna stannat kvar.

En av de mest läsvärda är Ola Nilsson. Hans romaner ”Hundarna” och ”Änglarna” är de första i en tänkt trilogi. Ola Nilsson lyfter med varlig hand fram smärtpunkterna i den norrländska byn: Familjen. Ensamheten. Spriten. Ja, det sups mycket i Ola Nilssons korta kapitel. Flaskan i innerfickan ger inte bara värme, utan också själva giltigheten i livet. Prosan är renskalad och lika utsatt som de ungdomar som lever inkapslade i byns rum.

Anton Marklund skrälldebuterade tidigare i år med romanen ”Djurvänner” som cirklar kring en pojke, Johannes. Johannes liknar ingen annan och först efter stor vånda går hans föräldrar med på att placera honom i särskola. Johannes blir en sorts katalysator för den frustration som det lilla samhället krampar kring.

Therese Söderlinds familjedrama ”Norrlands svårmod” rör upp ett mörker som söker sig bakåt, genom flera generationer. En människa försvinner. Mord? Självmord? Men vem bär egentligen skulden? Det är genuskontrakten som ligger i Söderlinds fokus. Hon frilägger det sociala arv som styr våra självbilder och letar sig in i minsta beröring mellan oss.

Som orden skvallrar om har country-noir amerikanska rötter. Fixstjärnan heter Daniel Woodrell, och han är också den som namngav trenden. Hans mest kända roman är Winter’s Bone, som nyligen filmatiserades. I den tar han oss med in på den amerikanska bakgården, där primitiva knarkfabriker är basen för ekonomin och där en osäkrad aggressivitet darrar synligt under huden på både män och kvinnor.

I Woodrells bergiga Missouri göra man bäst i att ”sköta sina egna affärer”, och det i alla bemärkelser. Den statliga och regionala närvaron har sakta förtunnats, och inte ens polisen utmanar längre den klanernas ordning som kommit istället.

Woodrells böcker byggs av klassisk socialrealism kombinerad med kriminalhistoriens mörka stämning. De svenska romanerna innehåller delvis samma ingredienser, men här bärs vemodet av ett annat ackord. Överlag finns här också en sorts ömhet gentemot romangestalterna.

De svenska country noir-författarna har gjort sin socialantropologiska läxa och vet hur existensen förändras för den som upphör att vara i egen rätt, och i stället får sin bestämning av någon annans blickar.

Det är vi som beskrivs som ”arbetslösa, inavlade skoterfamiljer” tänker en av berättarrösterna i Anton Marklunds ”Djurvänner”.

Ola Nilsson, i sin tur, låter en tilltufsad och utnyttjad tonårsflicka möta några turister på rälsbussen. Tåget gör ett oförmodat stopp. Inne i sitt huvud undrar hon om de ser detsamma hon gör: en liten glänta som färgats roströd av döda barr. Ett solvarmt stycke mark där hon vill lägga sig för att upphöra som människa.

Nej, givetvis ser de inte alls detsamma som hon gör. En storstadsmänniska på utflykt färdas inte i samma landskap som dem som bott där i generationer.

Den obönhörliga, postkolonialt färgade turistblicken, är en utgångspunkt för Kristofer Ahlström Fåröroman ”Bara någon att straffa”. En ung man återvänder till barndomsön för att tömma moderns hus. Hon har valt att för egen hand avsluta sitt liv.

Under några veckor förvandlas dödsboet till en tryckkokare för minnen, skuld och vanmakt inför omvärldens nya villkor. Gamla träd försvinner för att sommargästen vill ha vykortssutsikt, stränder privatiseras och fårhus förvandlas till turisternas shabby-chic-butiker. Minnena trängs bort av de nya bestämmarna. Vem ska man straffa ?

Annat i genren som kommer i kriminalhistorien form är till exempel Christoffer Carlssons ”Den enögda kaninen” och Olle Lönnaeus ”Mike Larsons rymliga hjärta”.

De svenska country noir har haft god draghjälp av en rad forskare och samhällsdebattörer som de senaste åren försökt förstå vad som händer med den vars livsvärld förvandlas till en periferi. En given referenspunkt är socialantropologen Lissa Nordins avhandling ”Man ska ju vara två” som kom häromåret. Den undersöker män, tvåsamhet och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd. Hon har intervjuat män, på väg att bli gammpojkar, om deras idéer kring kärlek och normer. Avhandlingen har till och med blivit en teaterföreställning (av Norrbottensteatern) och gick att se i Gävle i början av sommaren.

I flera intervjuer har Lissa Nordin sagt att en stark drivkrafterna för arbetet var schabloniseringen av de norrländska männen i filmen ”Jägarna” (från 1996). ”Jägarna” verkar ha fungerat som en trigger för fler forskare. Den är en utgångspunkt också för kulturgeografen Madeleine Eriksson som skrivit en tuff avhandling om hur den negativa bilden av den svenska periferin hanteras och reproduceras, inte minst av media.

Madeleine Eriksson visar hur tankefigurerna kring den norrländska glesbygden skapas som en logisk följd av den snabba urbaniseringen. För att identifiera ett centrum måste man kunna se vart gränsen mot det andra går. Alla som på minsta vis är berörda av Gävleborgskommunernas intensiva platsmarknadsföring borde läsa Madeleine Erikssons bok. Hon visar med vetenskaplig elegans hur schablonerna kring gles- och landsbygd letar sig ända in i tjänstemannarummen på kommuner och länsstyrelser.

Inte minst borde hennes resonemang vara given hemläxa för dem som driver det till synes outtröttliga världsarvprojektet Hälsingegårdar från Gävle. De har i uppdrag att förvandla komplex social historia till internationellt säljbara och slimmade turistpaket. Det kräver hårdhänta förvandlings- och förvanskningsprocesser, som hittills inte lämnat särskilt stort utrymme för nyanser, än mindre för skuggor.

Det har ett tungt ansvar.

Country noir-författarna skiljer sig på många vis från den författargeneration som på de senaste decennierna gjort det glesa Sverige till sitt tema: Sara Lidman, P O Enquist, Torgny Lindgren… Hos denna yngre generation är distansen är större. Samtidsanknytningen likaså. Ibland kan man till och med känna av en lätt ironi från de unga mot dem som så effektivt deltagits i skapandet av bilden av landsbygdsbon som ”det andra”.

I ”Djurvänner” funderar den säregne Johannes mamma över vem man blir i det avsides. Hon växte upp i Skåne och lärde sig där att se Norrlands inland just som ett underligt undantag. Men nu inser hon att hon läser samma lokaltidning som de där Avabäcksborna i Torgny Lindgrens så berömda böcker. Vid den punkten stannar texten upp för att svida, länge.

Det är snarast med en annan, mera solitär författare som country noir-genren har sin valfrändskap: den tidiga Stig Dagerman.

Dagerman skapade ett estetiskt program som bärs av det icke-hierarkiska.

Där skildras ingen människa som representant för en grupp eller en landsända.

Här finns inget givet centrum, och inga självklara periferier.

Var och en av oss bär ju sitt eget drama.

I nästa avsnitt, på onsdag, utmanar Lars Ekstrand den författare som skapade begreppet och skrev boken som i dag är genrens främsta berättelse, ”Winter’s Bone”.

Mer läsning

Annons