Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Landsbygden som offerplats

I mitten av mars samlades Moderaternas lokalpolitiker i Karlstad. Runt om i konferensanläggningen hängde affischer med budskapet Vi tror på hela Sverige. Budskapet hörde ihop med partisekreteraren Kent Perssons innehållslösa landsbygdsutspel.

Ordet hela var påklistrat i efterhand. Den lilla detaljen säger något om centrum och periferi i svensk politik i dag.

Att landsbygden har behandlats styvmoderligt bekräftas i rapporten Bonde söker bidrag – en ESO-rapport om effektivitet i det svenska landsbygdsprogrammet, utgiven av Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi och författad av Ewa Rabinowicz, professor i jordbruksekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet  

När den nuvarande sjuårsperioden i Jordbruksverkets landsbygdsprogram löper ut vid årsskiftet har programmet kostat 36 miljarder kronor. Häften av pengarna har tagits från skattebetalarna, hälften från EU:s landsbygdsstöd.

Samtidigt konstaterar ESO att programmet har små eller omätbara effekter. Med andra ord: Miljarderna är bortkastade. 

Programmets utgångspunkt är att urbaniseringen hotar landsbygden. För att minska flyttströmmen från byvägar till motortrafikledernas bläckfiskarmar ges stöd till såväl närings- som miljösatsningar.

Landsbygdsföretagande som jordbruk och livsmedelsförädling får en fjärdedel av sina investeringskostnader betalda av samhället. Därtill kommer ekonomiska satsningar på bygdernas sociala kapital. 

Det som på myndighetsspråk heter stöd till ekonomiska och sociala utmaningar kan exempelvis vara bidrag till ett sommaröppet kafé.

Den svenska kulturens oreserverade tro på samlingslokalens betydelse i utsatta miljöer, för att skapa livskraft och sammanhållning i lokalsamhället, känns igen från miljonprogrammens integrationspolitik. 

Men det är inte bristen på socialt kapital som håller landsbygden tillbaka. 

Tvärtom kännetecknas mindre samhällen av större föreningsverksamhet och mer frivilligverksamhet än stadsmiljöer.

Landsbygdens tyngsta ok är att lantbruket inte är tillräckligt lönsamt för att hålla mindre kommuner flytande – och att försöken till andra näringar sällan bär frukt. Politiska förslag som geografisk differentiering av arbetsgivaravgiften, kräver först en fungerande affärsidé.

Lantbrukets förändrade ekonomiska förutsättningar är överordnat samtliga andra landsbygdsutmaningar.

För att undvika det högst troliga framtidsscenariot med kommuner som inte har råd att finansiera invånarnas välfärd måste insatserna handla om att bredda det långsiktiga näringslivet på landsbygden. 

ESO:s uppmaning att landsbygdsprogrammet under perioden 2014-2020 bör lindra effekterna av urbaniseringen, i stället för att försöka förhindra den, kan naturligtvis tolkas som att patienten rekommenderas palliativ vård. Ändå känns ESO:s slutsats mer ärlig än Moderaternas nyfunna landsbygdsvurm.  

Lars Kriss