Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lång dags färd till Pär Kock i Gävle

Annons

Vintern slog till igen. Mitt i mars när det borde vara vår. Och plötsligt märkte jag att alla runt omkring mig tog en semestervecka till värmen.

Dom bara stack.

Och lämnade mig kvar med fyra utställningar på tre dagar. Boken om Slas, ”Lång dags färd mot natt” i Uppsala, blixtvisit i Stockholm och Ulf Lundell på Läkerolen på kvällen. ”Tills döden skiljer oss åt” på Gävle teater på självaste vilodagen.

Även om somt var mycket bra var en del som den där döden på teatern...

Jag vet att det är mitt eget fel som envisas med att springa på så mycket. Men det slog mig: Fortsätter jag såhär så blir det för mig också döden som skiljer oss åt.

Dags för en ändring, tänkte jag. Så i sista minuten stack jag till värmen. Blodet på min sågning av ”Döden” på teatern hade knappt hunnit torka förrän jag en måndag förmiddag satt på planet till Fuerteventura.

Betyder väl ungefär ”kraftig vind” om jag länsar mina slumrande latinkunskaper på sina sista rester.

En förnämlig ö i Kanariearkipelagen. Ful som stryk med utpumpade, slocknade vulkaner och svart sand.

En karg ödslig ö utan träd men med förträffligt väder.

Stan som hette Corralejo var riktigt trevlig. Genuin är väl att ta i men i den gamla stadsdelen såg man rester av detta alltför uttänjda begrepp. Gamla barer som var som hål i väggen.

Och vad bättre var – inte en utställning i sikte!

Tack och lov så rådde här en skön kulturskymning. För inte säga totalt kulturellt mörker. Tror inte ens att det fanns ett museum att uppbringa på hela ön men å andra sidan gjorde jag inga efterforskningar.

Jo, ett ”galleri” såg jag. Utifrån. Ramlade på det av en slump. Innehållet såg... eh... blandat ut. Ställde mig och skrattade utanför för att sen aldrig mer välja den gatan.

Det var det slappa livet som gällde. Semester från kulturen, ren överlevnadsstrategi. Drinkar på balkongen, grillade sardiner på kvällen, en pytteliten flaska Cava till frukost.

Bad vid ljuvliga sanddyner. Gula för sådana fanns också.

Enda felet med ön och dess invånare var att dom inte gått över till kronan. Fick hålla på med en massa fånig växling till euro och lyckades aldrig räkna ut hur mycket saker och ting egentligen kostade. Det enda jag förstod var att det mesta var för dyrt.

Men efter en sån vecka i solen är man redo att ta nya nappatag med en uppkörd – eller kanske nerkörd – verklighet.

Fast det var ännu mer vinter när jag kom hem. Nysnö föll, isande vindar och halt. Vart tog växthuseffekten vägen?

Det är väl forskarna som haft fel med sina katastroflarm.

Igen.

Varför skulle inte klimatnissarna ha fel när börsnissarna alltid har det?

Nu är det ju rena snurren. Med AMF-pensioner och Wanja Lundby-Wedin för hela slanten.

Hade själv tänkt gå i pension om nåt år, drygt, men vet inte om jag har råd. Verkar inte finnas slantar kvar till oss fyrtiotalister.

Kassorna sinar, snart tömda av snillen som spekulerat bort allt. Slantar som vi sparat ihop under ett långt yrkesliv ska nu gå till pensioner till redan rika direktörer.

Jag minns hur jag och mina kompisar i tolv- trettonårsåldern i slutet på femtiotalet sprang omkring på rasterna och lekte linje ett, två och tre. ATP-valets fiffiga förkortningar.

En linje stod visst för frivilligt pensionssparande. Det borde jag ha valt, så hade jag haft lite kulor kvar till Dagen D.

Och jag skulle ha lagt pengarna i madrassen. Inte en nickel till spekulerande snillen. Se hur det har gått sen arbetsgivarna satt av slantar till fonder som nu är tömda!

Sjukkassan – för övrigt och apropå ingenting – har jag använt mig av i två dagar. Det var på hösten 1976, dottern var nyfödd, och jag drabbades av var i bihålorna. Huvudet höll på att sprängas sönder.

Efter två dar gick jag till doktor Gevalli på Drottinggatan som ordinerade en dunderkur som botade mig.

Sen ingen mer sjukkassa för min del.

Och ändå har finansminister Borg – kan han vara nåt som Strindberg hittat på? – mage att påstå att jag som pensionär ska kastas ut i ”utanförskap”.

Herr Borg – så fan jag ska!

Du får personligen plocka fram slantar till mig. Jag bryr mig inte om var du tar dom.

När jag tänker på det här – hela svindleriet med bonusar och pensioner, Wanja och ”utanförskap” – ja, då börjar jag fatta varför dom giriga roffar åt sig så mycket dom bara kan.

Dom har genomskådat systemet. Vet att det inte funkar. Att pengarna är slut.

Undrar om jag inte skulle göra det själv – sno åt mig slantar bara jag fick tillfälle. Lägga dom i en kartong under sängen.

Felet är ju bara att jag aldrig blir erbjuden några.

Här hemma i Gävle väntade ännu mer konstigheter. Någon sorts flummiga visioner från Gävle kommun om att segla ut men ändå ligga still i trygg hemmahamn, eller vad det var. Någon hade som sin ”vision” att det borde finns fler replokaler...

Ja, Herregud!

När jag ser sånt där, liksom hela pensionskarusellen, då vill jag bara vädja till politikerna: Släpp inte igenom sånt där! Skona oss, gör oss inte till cyniker!

Man kan inte vara cyniker vid snart 64. Cyniker kan man vara mellan 30 och 40. Det är då man genomskådat att världen är en bluff och att den styrs av dårar.

Då har sånt ännu nyhetens behag. Man älskar att klä sig illusionslös och man kan sola sig i tron att man själv är den enda i världen som kommit på hur det är. Medan den dumma hopen ingenting begriper.

Vid snart 64 ska man vara en äldre vis gammal herre som inte upprörs längre. Den är nu man starkt längtar efter att gå med i det där hemliga sällskapet som författaren Claes Hylinger skriver om i sina vemodigt lysande romaner.

Vid snart 64 borde man bli patafysiker som också Hylinger skriver om. Fråga mig inte vad det är, för det vet jag inte. Men man har liksom fått insikter som man ändå inte snobbar med. Man bara vet.

Man känner igen medlemmarna från det hemliga sällskapet men ropar inte hej när man ses. Signalerar inte, inga åthävor.

Man är inte perfektionist, det gör inget om man är lite slarvig. Man tror ingenting, man vet att tillvaron är absurd men man är ändå inte cyniker.

Sådan vill jag bli.

Nu måste man sms:a för att få gå på muggen. När jag ser sånt längtar jag till Australien. Det måste vara världens mest civiliserade land och ändå befolkades det en gång i världen av straffångar.

All civilisation mäter man genom att se på toaletterna. i Australien var de alltid rena och gratis. Och de fanns överalt. I Parker. På varuhus. Alltid tillgängliga. Väl utmärkta så att man hittade dem.

Jag tvivlar på att ett sms är ett tecken på civilisation.

Folkteaterns ”Älgaslag” som jag såg i onsdags led av bristfälligt manus och haltande dialog. Det var för långt, kunde kortas en timma och spelas utan paus. Och borde hjälpas upp med dramaturgi.

Men skådespelarna, särkilt Mats Jäderlund, slet enormt och hade fin närvaro.

Så någon ”katastrof” tyckte jag inte att det var.

Vi här på jobbet ska också spara i krisen. Får inte resa utanför länet.

Men hur ska då GävleTidningars direktör som förstås lever som han lär göra? Han bor i Falun och måste ta sig över länsgränsen varje gång han i jobbet ska tala om för oss hur vi ska göra.

Så till sist det roliga som gör den här långa resan mödan värd.

Jag kommer just från ett uppsluppet möte med Pär Kock i hans nästan nya ateljé en trappa upp på Drottninggatan 28 i Gävle.

Vilket mysigt ställe! Tavlor i mängd, både gamla man sett och alldeles nya. En hel del från den lysande utställningen Pär hade i Färila i somras. Stora granna saker. Små mer intima. Lekfulla ting ”On-off”! Allvarsamma saker. Kul porträtt på förre landshövdingen.

Och den alldeles färdigmålade ”La Prima Vera”. En stor fantasifull sak. Något helt nytt i Pärs bildvärld. I en attack som bara burit i väg med konstnären. Han visste inte vart!

Men nu ska jag inte orera längre. Det är nämligen så vist inrättat att Pär håller sin ateljé öppen för en improviserad utställning två helger, Start i morgon lördag. Öppet också på söndag. Likaså nästa helg, 3 – 5 april. Tiden är 13 till 17 alla dagarna.

Missa inte!