Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Långt krig med långa bågar

Annons

Under Högmedeltiden var den adlige pansarryttaren slagfältets kung. De ofrälse fotsoldaterna var ett bihang. Men inte överallt. I Schweiz och Sverige spelade bondesoldater viktiga roller i krig och följaktligen även i samhället i övrigt. Bönderna i Sverige blev aldrig livegna. Terrängen i Sverige och Schweiz med skogar, kärr och berg gynnade inte adelskavalleriet. De adliga pansarryttarna kom mer till sin rätt på öppna slätter.

Men även där förlorade adelskavalleriet sin fördel med tiden, beroende på att nya vapen blev effektivare i att bekämpa riddarna, armborsten och den engelska långbågen. För att skydda sig mot dessa gjordes rustningarna allt tjockare och riddarna följaktligen allt mer orörliga. En pansarryttare som hamnade på rygg kom att likna en sprattlande skalbagge. Till slut blev ryttarna så tunga att de måste hissas upp i sadeln. Att pansarrytteriet minskade i effektivitet medförde inte bara militära följder utan också sociala och politiska.

Dessa förändringar blev markanta under hundraårskriget mellan Frankrike och England 1337-1453. Egentligen var det inte ett krig utan en serie krig. Krigen var så lönande att det inte var konstigt att de varade så länge utan tvärtom att de över huvud taget tog slut. Nya krig mellan England och Frankrike följde för övrigt. De båda länderna blev arvfiender liksom Danmark och Sverige. Så sent som 1898 uppkom en kolonialkonflikt som höll på att leda till krig. Men därefter har England och Frankrike i stort sett varit allierade.

En förklaring till att hundraårskriget blev så långvarigt var att det var så lönsamt. Bågskyttelönerna i den engelska armén var tre gånger så höga som arbetslönerna i det civila. Möjligheterna till plundring och lösenpengar för fångar gav stora extrainkomster. Följaktligen var det lätt att värva frivilliga till kriget. Den engelska kronan gjorde stora förtjänster på att kontrollera landområden i Frankrike. Det var hela tiden England som var aggressivast.

Att krig inte skulle löna sig är en myt. Hundraårskriget var lönsamt.

Tullinkomsterna på vinhandeln i staden Bordeaux, som låg i det av England behärskade Akvitanien, var lika stora som de ordinarie kungaintäkterna i England. Huvudexporten från England gav också stora inkomster. Följaktligen tog de engelska kungarna parti för de mot den franska kronan upproriska städerna i Flandern, som köpte den mesta engelska ullen. England var ekonomiskt starkt och politiskt mer enat efter Vilhelm Erövrarens åtgärder. Den feodala upplösningen i Frankrike var länge markant.

Hundraårskriget är unikt i det avseendet att det utkämpades så få verkliga fältslag, endast tre, vid Crécy 1346, Poitiers 1356 och Azincourt 1415. Alla tre drabbningarna vanns av engelsmännen. Utgången berodde på den taktik som tillämpades. Den engelska armén tog hem segrarna trots att den franska armén var betydligt större numerärt sett. Arméerna var av helt olika slag, den franska bestod huvudsakligen av riddare i rustning, den engelska dominerades av ofrälse bågskyttar.

Dessa rekryterades i tonåren och försågs med allt hårdare bågar allt eftersom skyttarna blev fysiskt starkare. Det gällde att som vid kulstötning och spjutkastning utnyttja kroppstyngden, inte bara armstyrkan. Bågskytte var en nationalsport i England. Tänk bara på Robin Hood! Den engelska långbågen av idegran, 1,5-1,8 meter lång, var ett verkningsfullt vapen. Den hade en räckvidd på 250 meter och kunde tränga igenom en riddarrustning. I jämförelse med armborstet var långbågen mer snabbskjutande.

I kung Edward III:s här vid Crécy 1346 lär det ha funnits 5 000 bågskyttar och 2 000 ryttare. Taktiken gick ut på att invänta det franska kavallerianfallet och skjuta på kort avstånd. En vältränad bågskytt kunde avlossa tio pilar i minuten. De adliga ryttarna i den engelska armén stod uppställda bakom bågskyttelinjerna för att ingjuta mod hos sina ofrälse stridskamrater. Den engelska taktiken var defensiv. Det gällde att få fransmännen att anfalla. För att lyckas med detta red engelska härolder utmed den franska linjen för att provocera till anfall.

Engelsmännen var alltså mer disciplinerade, fransmännen mer individualistiska och spontana. Det räckte med att en eller flera riddare tappade tålamodet inför häroldernas förolämpningar, red till anfall, drog med sig andra och mejades ner. Den engelska taktiken var så framgångrik att den tillämpades långt fram i tiden, i slaget på Adams slätter i Kanada 1759, i slaget vid Khartoum i Sudan 1898 och Mons 1914. Man talade om den tunna röda linjen efter de uniformer britterna bar. Bågarna kom dock att ersättas av musköter och gevär.

Om England brukar sägas att det kan förlora slag men ändå vinna kriget. I hundraårskriget förhöll det sig tvärtom. Det blev Frankrike som vann slutsegern. Engelsmännen kördes ut från fransk jord. Traditionellt anses detta ha varit Jeanne d’Arcs förtjänst. Jeanne d’Arc, eller jungfrun från Orléans, var som bekant en ung fransk bondflicka som grep in i striderna och väckte mod hos fransmännen.

I en berömd, eller kanske rättare sagt i våra ögon beryktad rättsprocess, många gånger framställd i litteraturen, på teater och film och konsten, dömdes hon till döden för häxeri och brändes på bål. Sedan dess har hon hyllats som franskt nationalhelgon. Att hon avgjorde kriget och besegrade engelsmännen har dock diskuterats. Det är andra saker som avgjorde kriget, en arméreform, bekostad av stående skatter som på sikt förvandlade Frankrike till en enväldig monarki.

På 1400-talet skedde en grundlig omorganisation av den franska hären. Det feodala kavalleriet, som visat sig odugligt mot de engelska bågskyttarna, ersattes av värvade soldater. Artilleriet byggdes ut. Utgifterna för den nya krigsmakten finansierades genom en saltskatt, gabellen, som i praktiken betalades av alla, eftersom saltet var ett nödvändigt konserveringsmedel, och en direkt skatt, la taille. Skatterna var löpande och krävde inte någon förnyelse genom bevillning.

Kungen behövde därför inte sammankalla riksdagen, ständerna, för att få medel till sin politik. Ständerna sammanträdde allt mer sällan för att slutligen tyna bort. Grunden för det kungliga enväldet hade lagts. Som varje bildad människa känner till slog enväldet, kungadömet av Guds nåde, ut i full blom under Ludvig XIV:s regeringstid under andra hälften av 1600-talet. Systemet anammades av flera stater i Europa och följderna kan ses fortfarande, i slott och parker efter franskt mönster.

I England gick utvecklingen åt andra hållet. Där ställde parlamentet som villkor för bevillning krav på kontroll över hur medlen användes. Eftersom de engelska kungarna var mera intresserade av att få resurser till kriget i Frankrike än av Englands inre förhållanden gav de efter för kraven. Det engelska parlamentets ställning stärktes alltså. Det skaffade sig också inflytande över lagstiftningen. Långbågen och parlamentet står som symboler för en folklig rörelse mot större inflytande över politik och ekonomi.

Något demokratiskt genombrott var det visserligen inte fråga om. Endast en bråkdel av befolkningen deltog i valen, som var oordnade – någon rösträkning förekom inte. Vid de flesta val fanns det inte fler kandidater än platser. I parlamentet dominerade representanter för godsägarklassen. Men de första små stegen mot den parlamentariska demokratin hade ändå tagits.

I början av 1600-talet sökte ett par engelska kungar, James I och Charles I, genomföra det franska systemet. Uppror följde och en tillfällig diktatur under Oliver Cromwell etablerades. Efter hans död 1658 uppnåddes en kompromiss 1688, ”Den ärorika revolutionen” och ”Declaration of Rights” året därpå, som innebar att makten delades mellan kung och parlament. Det blev inte envälde efter franskt mönster som skulle segra i Europa utan det engelska samhällssystemet med parlamentarism och demokrati.

En förklaring till att hundraårskriget blev så långvarigt var att det var så lönsamt. Bågskytte- lönerna i den engelska armén var tre gånger så höga som arbetslönerna i det civila. Möjligheterna till plundring och lösenpengar för fångar gav stora extrainkomster. Följaktligen var det lätt att värva frivilliga till kriget.

Lennart Ödeen