Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Länsmuseet visar Anna Boberg

Annons

Ferdinand Boberg känner ju ”alla” till. Arkitekten med brandstationen i Gävle, Centralpalatset, lilla gasklockan, samt paviljongen i Regementsparken.

Vid förra sekelskiftet var han sannerligen arkitekten på modet. Han ritade Rosenbad, NK, Centralpostkontoret på Vasagatan, Thielska galleriet, för att nämna några kända byggnader.

Med brandstationen slog han igenom med sin nationalromantiska jugendstil (eller vad vi ska kalla den).

Men nu ska det inte, för vilken gång i ordningen, handla om Ferdinand utan om hans fru Anna. Konstnär, men som sådan alltid steget bakom maken.

Och äntligen har man kommit till skott med den här utställningen som varit planerad länge på länsmuseet ihop med museerna i Västerås och Falun.

Ferdinand och Anna var ett kändispar i sekelskiftets Stockholm. De umgicks flitigt med kronprinsparet (mannen där skulle senare bli Gustav VI Adolf). De bodde ofta hos kronprinsparet och själva var de i över tjugo år, boende på Vintra på Djurgården, grannar med Prins Eugen.

Annas far var konstprofessorn Fredrik Wilhelm Scholander, De hade släkt i Gävle så det var tack vare Annas kontakter han fick uppdraget med brandstationen.

Men det var ju Anna det skulle handla om?

Jo, med det går nog inte att tänka bort honom när man närmar sig Anna. De var nog ett lyckligt par och Ferdinand stöttade alltid sin Anna i hennes konstnärliga försök. Hon blev en av publiken omtyckt konstnärinna. Sålde bra, inte minst utomlands.

Men nu när jag har sett hennes bilder – Ferdinand donerade till Nationalmuseum som har ett par hundra, mer än av någon annan konstnär och länsmuseet har fått låna där – är jag lite tveksam.

Kritiken är inte nådig, om man får tro vad Anna själv skrev. I katalogen citerar intendenten Anna Ehn henne friskt. Kanske hade kritiken rätt?

Författaren Yvonne Gröning, som kom med idén till den här utställningen testar en annan tes i sin bok ”Fru Bob” som kommer ut på Gidlunds just i dag. Hon påpekar att kritiken var manlig och att Anna fick på tafsen för att hon var kvinna. Kvinnans plats var i hemmet tyckte härskarordningen (dit inte minst hennes far hörde). Männen gav sig alltid på kvinnorna som därför blivit bortglömda.

Ja, inte kan man polemisera mot sånt!

Men även om de såg alla kvinnor över en kam och partiskt kunde de ju ha rätt i sak. När jag ser vissa fjällmotiv så osentimentalt som möjligt kan jag omöjligen säga att annat än att hon målade tämligen valhänt.

Hon hade en kärlek till Lofoten där paret bodde lånliga tider och även Anna stannade kvar ensam. Hon älskade livet och naturen däruppe, men kärleken besvarades inte i måleriet.

Stor sak i det. Som konsthantverkare är hon mycket, mycket bättre. En stol står och skimrar i gult och guld. Vaser av glas! Skisser. Textilier.

Men förstår att hon som människa var tapper, en äventyrerska som klarade sig bra i männens värld. Optimistisk livssyn, trots gnället på kritiken.

Och det har Yvonne Gröning klargjort fint i sin personliga bok om fru ”Bob”. Det är ett nästan förälskat idolporträtt som vill lyfta fram Anna ur glömskan. Hon har också lyft fram den stolta Anna i en pjästext som Alexandra Zetterberg från Folkteatern levandegör i dag på vernissagen. Jag såg ett smakprov med mervärde!