Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lars Ohly i La-la Land

Annons

Politikerveckan i Visby inleddes på söndagen med strålande väder. Flera hundra åhörare hade samlats på gräsplanen mitt i Visby för att lyssna på Vänsterpartiledaren Lars Ohly.

Men för ovanlighetens skull sken den vanligtvis så gladlynte Ohly inte ikapp med solen. Istället tog han tillfället i akt att leverera ett beskt budskap förpackad i klassisk vänsterretorik utan nyansering: kontentan var att de borgerliga gynnar de rika och suger ut de fattiga och hjälplösa. Den borgerliga alliansen tar inte ansvar för Sverige, hävdade Ohly, som personligen känns mer 1968 än 2009.

Samtidigt som regeringen sänker skatterna väljer man att straffbeskatta pensionärer, dessutom vägrar man att satsa en enda krona till på skola, barnomsorg eller äldrevård. Allt handlar om att avreglera, privatisera, sälja ut – precis som man tidigare gjort i USA. Ohlys försök att smeta en nyliberal Reagan/Thatcher-stämpel på regeringen blir enbart pinsamt eftersom beskrivningen så skarpt kontrasterar mot regeringsarbetet.

Ohlys senaste retoriska grepp tycks vara sarkasmer, han gratulerar allianspartierna till att förstöra politikområde, och under talet tog han verkligen i med storsläggan: snart kommer regeringen att föreslå en straffskatt på fattigdom, ”då ska väl de fattiga satarna inse att det inte lönar sig att vara fattig”.

Mot den desperata beskrivningen ställde Ohly löftet att Vänsterpartiet kommer att möta krisen med aktiva insatser, en offensiv politik och en expansiv finanspolitik. Det handlar, kortfattat, om att lägga mer pengar på allt. Partiet vill även öka det statliga bankägandet, reglera mera och göra en totalöversyn av det finansiella systemet. Socialisten Ohly ser inte det uppenbara, nämligen att ett statligt ägande försvagar det som borde vara statens verkliga uppgift i sammanhanget, att sätta upp regler och svara för kontroll av banker och den övriga finansmarknaden.

Mot slutet av talet märktes det att även Ohly har tagit intryck av Barack Obamas politiska framgångar. Han gjorde sitt bästa för att bjuda in väljarna att medverka till politiken. Ställ hårda krav på oss, hjälp till, var med och förändra, lockade han.

Men en – stor och viktig – fråga förblev som vanligt obesvarad. Hur ska denna omvälvning finansieras? Hur är det tänkt att Sverige ska klara sig ur krisen med en regering som vill lägga mer pengar på allt?

Där hade Ohly inga svar att ge. Istället utbytte de vidlyftiga löftena varandra: ”Det är ansvarslöst att inte investera i framtiden”, dundrade han. Men frågan är om den retoriken vinner särskilt många nya väljare. Fortfarande är det svårt att vinna förtroende hos den breda allmänheten genom att vara generös med andras pengar.

När Ohly inte ens vidrör att chockhöjda statliga utgifter måste finansieras, hävdar att bostadssubventioner och statliga banker är receptet mot finanskriser utan att nämna USA:s politiska subprimelån och haverier för halvstatliga amerikanska bolåneinstitut vittnar det om två fenomen: en bristande verklighetskontakt och en total avsaknad av fräsch idépolitik. Mekanismer som positionerar Vänsterpartiet, och därmed hela vänsterkartellen, i politikens La- la Land.

GD 30 JUNI 2009