Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lätt att bli lurad av exklusivitetens magi

Annons

FREDAG
Lätt att bli lurad av exklusivitetens magi
Jag var på Glasvegas konsert i söndags. Som jag hade längtat. Efter att först ha försökt köpa biljetter två gånger utan resultat. Slutsålda biljetter i ett nafs. För att sedan överraskas med två biljetter på min födelsedag. Köpta på blocket förstås. Av min fästman som fått betala betydligt mer pengar än grundpriset för ett par biljetter.
För det är ju så det funkar numera, konsertbiljetter har blivit ett smart sätt att tjäna pengar. Så medan vi vanliga hederliga musikälskare försöker att köpa redan dyra biljetter så sitter det några pengakåta egoister som kommit på ett sätt att tjäna pengar. Ett sätt som varken banden eller publiken tjänar det minsta på. Sådana personer borde ha en loska i ansiktet, som Love Antell sa när han och hans Florence Valentin värmde upp inför Glasvegas. En konsert som han själv inte lyckats få biljetter till. Men för honom löste det ju sig ändå. Och för mig också.
Så slutligen stod jag där på Cirkus i Stockholm upprymd och glad, glad över att det inte var supertjockt med folk och att vi stod så pass långt fram att min ringa längd räckte till att se scenen. Och det kändes speciellt att se ett band som jag inte ens trodde att jag skulle få se. Länge var de inte ens bokade till sommarens festivaler. Så Glasvegas kändes verkligen som en exklusiv konsert.
Men ärligt talat så var det nog just det där exklusiva som fick mig att uppskatta konserten så pass mycket. För när de väl spelat avslutningslåten ”Daddy’s Gone”, deras stora hit som jag verkligen älskar och har många fina minnen till, så pirrade det ändå inte så mycket i kroppen.
Glasvegas hade inte alls kommit ända in till mitt hjärta, bara skrapat lite på huden. Det kändes inte alls på det sätt som jag har kunnat uppleva efter spelningar med betydligt mindre artister som är lättare att se än Glasvegas. När det har känts som att bandet varit ett med publiken. Alla har slukats samman och peppat varandra till fullständig njutning. Nära och intimt, ärligt och äkta.
Med vissa artister spelar det liksom ingen roll om de kommer att spela över hela Sverige och om det finns en mängd tillfällen att se dem live, det blir ändå lika speciellt. För att de kämpar för att göra varje spelning unik. Men så finns det band som slår igenom och blir stora över en natt och bokas på varenda arena. Och de behöver egentligen inte göra särskilt mycket mer än att bara vara på plats. Folk kommer att köpa biljetter och folk kommer att gå nöjda därifrån, just för att de slutligen lyckades få tag på biljetter och få känna att de upplevt något exklusivt.
Det är exklusivitetens magi helt enkelt. Och jag medger att jag i söndags gick på denna magi.
Men jag känner mig aningen lättlurad. För jag vet ju att det egentligen inte behövs någon raffinerande ljusshow eller en storslagen scen för att det ska bli en minnesvärd stund. Det som behövs är ett ärligt uppsåt och en konst att förmedla sin musik till publiken.
Då är det inte ens fråga om magi. Det är på riktigt.
MARIE BJÖRK

Krönikör på  GD Nöje

bjork.m@hotmail.com