Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: M kastar ut ännu en av Reinfeldts liberala reformer i sin jakt på SD:s väljare

Annons

Det är inte enkelt för arbetskraft att röra på sig, trots att nära hälften av befolkningen i den fattiga delen av världen vill flytta till ett annat land för att skapa ett bättre liv för sig själv och sin familj.

Denna drivkraft har bidragit starkt till att världsbefolkningen har lyft sig från absolut fattigdom, kort livslängd och stort lidande.

Sverige är ett av de länder som har mest tillåtande regler för arbetskraftsinvandring. Det borde vi vara stolta över. Särskilt M och KD som i regeringen Reinfeldt var med och liberaliserade lagarna 2008. Men icke.

M-ledaren Ulf Kristersson gjorde häromdagen (DI, 191113) ett utspel om att partiet nu bytt fot och kommer att lägga förslag om en betydande skärpning. Varför?

I den allmänt modfällda stämningen över en misslyckad integration av flyktingar så vill inte M vara sämre än SD på att kritisera migrationspolitiken.

Det är sorgligt att se ett parti, som tidigare sjungit vackert om frihet, skorra om hårdare tag mot människor som kommer till Sverige och arbetar.

Under de senaste åren har omkring 15 000 personer sökt sig till Sverige för att jobba – de flesta av dem kommer från Thailand och Indien. Ungefär var tredje arbetskraftsinvandrare har högskolekompetens, exempelvis programmerare, och var tredje har ett lågkvalificerat yrke. Många av de senare är säsongsarbetare, typ bärplockare, som stannar i Sverige några få månader.

Hittills i år har drygt 32 000 beviljats arbetstillstånd, vilket motsvarar en halv procentenhet av den totala arbetskraften i Sverige.

Dessutom är tankefiguren om att antalet jobb är konstant felaktig. Tvärtom kompletterar snarare arbetskraftsinvandring den befintliga arbetskraften – IT-specialister eller skickliga kockar från Indien bidrar ofta till att nya arbetstillfällen skapas.

Det är heller inte så att låg formell utbildning inte samtidigt kan innebära spetskompetens i en viss bransch eller för en viss arbetsuppgift.

Arbetsgivarna rekryterar från länder utanför EU först sedan de annonserat i Platsbanken hos Arbetsförmedlingen samt i den europeiska motsvarigheten Eures.

När DN granskade arbetskraftsinvandringen visade det sig att ”endast tre procent av arbetstillstånden beviljades till yrken där det råder stor eller mycket stor konkurrens om jobben, det vill säga där det finns arbetslösa svenskar som söker jobb”.

Det motsäger naturligtvis den klassiska SD-kritiken om att ”de kommer hit och tar våra jobb”.

Visst har det förekommit missbruk kopplat till hanteringen av arbetskraftsinvandring. Mot sådant finns lagar med fängelse i straffskalan, och lösningen borde inte vara att ge sig på den legala arbetskraftsinvandringen, utan bättre kontroller från Migrationsverket och polisen.

De dryga 20 000 arbetskraftsinvandrare som kom under 2018 ökade BNP med 34 miljarder kronor och gav skatteintäkter på 12 miljarder, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv.

Att arbetskraftsinvandringen nu blir en bricka i den partipolitiska tävlingen om att vara skarpast i migrationsfrågan är därför djupt olyckligt.

Sofia Nerbrand