Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Nej, LO – det är inte för att väljarna vill ha mer V-politik som de söker sig till ytterlighetshögern

Annons

Äntligen stod LO-ordföranden i predikstolen framför V-politikerna på V:s vänsterdagar. Det är historiskt.

Varken Karl-Petter Thorwaldsson, som sitter i S verkställande utskott, eller hans företrädare har haft särskilt varma känslor för V ens sedan detta parti fimpade kommunismen.

LO har fortsatt slussa pengar till sin politiska gren, S, långt efter att en majoritet av medlemmarna slutat se sig som socialdemokrater.

Under temadagar med programpunkter som Socialism 2020 - en självklar och hoppfull idé, Socialistiska manifestet, I stället för hårdare tag och Budget för dummies, tog Thorwaldsson till orda och talade om elefanten i rummet:

Han ryade om fascism och rasister eftersom han konstant tappar medlemmar till SD och eftersom han blir kallsvettig inför tanken på att SD nu gör ännu en inbrytning i en ny väljargrupp.

LO märker hur även LO-kvinnor, som dominerar i LO:s största förbund Kommunal, även de söker sig till Jimmie Åkesson politiskt.

Man kan vara helt säker på att de LO-kvinnor som bytt parti inte gör det sedan de upplevt en nyfunnen vurm för rasism och fascism, men det är så här den påbjudna retoriken ser ut när LO tydligt kliver in på den partipolitiska arenan.

Thorwaldssons öppning mot V kommer som ett resultat av att vänsterkrafterna i svensk politik tittar ut över ett nytt politiskt landskap.

Liberalkonservativa, nationalkonservativa och kristdemokratiska partier samlade i oktober 47 procent av väljarkåren. Det är en samlad uppgång för dessa partier med mer än 14 procentenheter sedan valet 2006.

Vänsterns analys av varför så väldigt många fler väljare i Sverige efterfrågar mer högerpolitik är genuint fascinerande.

Detta beror, enligt V, LO och S vänsterflank, på att allt fler egentligen efterfrågar mer vänsterpolitik.

Har man bara en hammare i den politiska verktygslådan ser naturligtvis alla samhällsproblem ut som en spik.

Väljarna vill egentligen se mer åtgärder mot "klyftorna", högre skatter, högre bidrag, sämre valfrihet och att arbetslinjen ska motarbetas i samhället.

Följden av att regeringen inte levererar detta, är inte att väljarna i strida strömmar går till det parti som utlovar det – det är inte V som ökat till 23 procent – utan väljarna går istället till partier som inte alls har politiken väljarna gillar i sina program.

Har du svårt att få analysen att gå ihop? Det beror i så fall på att den saknar den avgörande faktorn: invandringen.

Vänstern kan inte ta till sig att SOM-institutet i 30 år konstaterat att partierna går i otakt med väljarna.

Nu anser bara en femtedel att förslaget "ta emot fler flyktingar i Sverige" är "mycket bra eller ganska bra", medan 80 procent svarar "mycket dåligt", "ganska dåligt" eller "varken eller".

Och när högern målar ut invandringen som orsaken till skjutningarna och välfärdsutmaningarna så håller väljarna med.

Här borde en ny politisk debatt starta. Det liberala svaret är givetvis att principen om egenförsörjning gör migrationen hållbar för framtiden. Inte mer vänsterpolitik.