Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cirkus FN

Annons

FN:s råd för mänskliga rättigheter, sammankallande i Genève, är FN:s påstådda garant för mänskliga rättigheter. Rådet skapades när föregångaren, den beryktade kommissionen för mänskliga rättigheter där förtryckarregimer som Sudan och Zimbabwe pompöst huserade, gjorde en sådan bedrövlig insats att dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan uppmanande till inrättandet av ett nytt organ. Ur kommissionens förlorade trovärdighet initierades en stor reformprocess av hela världsorganisationen, och när FN-rådet såg dagens ljus hyllade Annan organet som en progressiv utveckling: ”Jag tror inte att någon kan påstå att detta är gammalt vin i en ny flaska”.

Tyvärr är det just det; gamla diktaturerna i ny semantisk tappning. När man begrundar laguppställningen för rådet, som för närvarande har 47 medlemmar valda på grundval av geografisk fördelning med enkel majoritet av FN: s generalförsamling, är det omöjligt att inte hemfalla åt cynism. Rådet innehåller ett dussin diktaturer, inkluderande Kina, Kuba, Egypten, Ryssland och Saudiarabien samt en katalog av regeringar med fruktansvärda människorättsproblem som Angola, Bahrain, Kamerun, Djibouti och Pakistan.

I generalförsamlingens resolution 60/251, antagen den 9 maj 2006 och grunden för rådets verksamhet, fastslås att medlemmarna skall uppfylla strängast tänkbara krav när det gäller att ”skydda de mänskliga rättigheterna”. Men resolutionen är en papperstiger, för hur kreativt man än tolkar innehållet så borde stater där religiösa minoriteter förföljs, där regimkritiker fängslas eller mördas, där yttrande- och åsiktsfrihet saknas, diskvalificeras från medlemskap.

Världens rundabordssamtal för MR-frågor är ett verktyg för att rentvå och rikta uppmärksamheten bort från de värsta medlemsstaternas regeringar. Tystnaden kring kränkningarna av tibetaner, uigurer, tjetjener, kubaner, daliter, och många andra förtryckta grupper är bara en logisk följd av det hyckleri som präglar FN-stormakternas cyniska realpolitiska spel.

Den 13 maj ska 14 nya medlemmar väljas till FN-rådet. Tyvärr är det inget skämt att den islamiska republiken Iran känner sig kallad. Vad martyrbenägna president Mahmoud Ahmadinejad har där att göra är ett mysterium. Apropå mysterium. I september 2005 förklarade Ahmadinejad i sitt tal till FN:s generalförsamling att ”den dolde imamen dränkte lokalen i ett behagligt ljus”. Presidentens irrationella uttalande baserades på hans djupt religiösa tro på ”den dolde imamen”, Mehdi, som enligt shias lära är en Messiasgestalt som hindrar universum från att falla. När Mehdi – världens sanna härskare – återvänder till jordelivet kommer ett apokalyptiskt slag mellan ljusets och mörkrets krafter att utspelas, vilket antas bibringa islam ett rättfärdighetens herravälde...

Nästa år är det tänkt att FN:s råd för mänskliga rättigheter skall utvärderas. Jag kan bespara FN-systemet otaliga miljoner i byråkratisk granskning; i samma stund som diktaturerna välkomnades in i den internationella gemenskapens värme degenererades rådet för mänskliga rättigheter till juntan för moraliskt sammanbrott.

SOFIA GUERRERO

sofia.guerrero@gd.se

Mer läsning

Annons