Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledarrollen och politik

Annons

Efter en vecka av seminarier, presskonferenser, debatter, pr-jippon, workshops, mingel, studiecirklar, linjetal och utspel i politikens tecken har lugnet åter lagt sig över Visby. Nästa år sammanfaller Almedalsveckan med valrörelsen vilket tveklöst kommer lyfta politikerveckan till ett all time high vad gäller innehåll och överraskningar.

De traditionella generalangreppen blocken emellan kommer att intensifieras i kampen om regeringsmakten. Utgångspunkten för såväl Alliansen som oppositionen kommer vara ansatsen att framstå som det mest trovärdiga regeringsalternativet. Då, 2010 kommer ordfajten inte att utgå ifrån tunna politiska plattformar utan från tydliga valmanifest. Men ett år är lång tid i politiken, så varför inte resumera dagformen för de två blocken?

Tittar vi på ledaregenskaperna med fokus på partiledarna inom respektive block har Alliansen en klar fördel. Opinionsmätning efter annan visar att svenskarna hyser ett tredubbelt så stort förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldts förmåga att leda landet än Socialdemokraternas Mona Sahlin. I väljarnas ögon är det Reinfeldt som personifierar tydlighet, kunnighet, ärlighet och handlingskraft – egenskaper som kommer att förstärkas när Reinfeldt nu solar sig i det internationella stråklastarljuset som EU-ordförande.

Medan moderatledaren statsmannamässigt ansvarar för klimatfrågan och arbetar med att skapa nya regelverk och övervakningssystem för finansmarknaderna, riskerar Sahlin att hamna i skuggan av sin politiske huvudmotståndare.

Fokuserar vi på de politiska alternativen så ser det knappast ljusare ut för oppositionen. Sedan Lars Ohlys vänsterparti garanterades en plats i en eventuell socialdemokratiskt ledd regering har många mittenväljare utan given politisk hemvist fått det betydligt lättare att motivera Alliansens omval. Missnöjda folkoch centerpartister lär knappast övertygas av Ohlys socialiseringsiver och ogenerade förhållande till skattehöjningar. Den strävsamma medelklassen i storstäderna – en väljargrupp som S siktar på att vinna tillbaka –känner inte igen sig i Ohlys överdrivna klasskampsretorik.

En retorik som även skarpt kontrasterar mot Miljöpartiets inställning till småföretagande, friskolor, skatter och arbetskraftsinvandring, vilket skapar en känsla av förfalskad sammanhållning och osäkerhet kring vem som egentligen har makten över den rödgröna dagordningen.

Trots den idoga kritiken mot regeringen som påstås ”rasera välfärden och öka samhällsklyftorna” har oppositionen bara levererat justeringar på regeringens politik.

Resultatet blir ett tvehågset fumlandes efter en linje så nära Alliansens som möjligt utan att medelklassväljarna skräms bort, men samtidigt så långt bort från regeringens ”skattesänkarpolitik i överklassens tjänst” att den självpåtagna titeln som välfärdssystemets främsta försvarare inte punkteras.

Just denna diskrepans mellan ord och handling skapar ett pedagogiskt problem. De rödgröna framstår som inkonsekventa. Den schizofrena framtoning leder till att debatten förs i allt för stor utsträckning på regeringens villkor.

Och en oppositionsledare med så liten tyngd att statsministern kan ignorera henne fullkomligt gagnar varken den ideologiska debatten eller väljarna.