Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledger var lysande i sin sista roll

Med Batman Begins återförde britten Christopher Nolan en på film stendöd seriefigur till biograferna igen med den äran. Genom att ta sitt material på allvar och skippa alla distanserande barnsligheter fick den mänskliga fladdermusen nytt liv. I Nolans version av Batman existerar inga uppskruvade tramserier, grälla kulisser och överspelande stjärnor. Det förhåller sig snarare precis tvärtom, och i The Dark Knight går han ytterligare några steg längre än i föregångaren. Jag vågar till och med spekulera i om inte det här är den hårdaste och mest kompromisslösa filmen om en maskerad brottsbekämpare hittills. Det hela känns i alla fall såväl mörkare och våldsammare som djupare än något annat som skådats i genren.

Utgångspunkten i The Dark Knight är ett Gotham i upplösning. Maffian styr staden, brottsstatistiken är katastrofal, liksom korruptionen. Nye idealistiske åklagaren Harvey Dent tänker dock rensa upp i träsket till vilket pris som helst. Samtidigt dyker Jokern upp och gör livet surt för både den organiserade brottsligheten och lagens långa arm. Batman å sin sida bistår outtröttligt sin vän, polischefen Jim Gordon, i kampen mot buset utan att veta att han är den slutliga måltavlan för den helgalne clownen.

Runt dessa actionladdade och häftigt muskulösa händelseförlopp har Nolan vävt ett nät av psykologiska och känslomässiga bakgrundsförklaringar som tydliggör och motiverar karaktärernas handlingar. Karaktärernas inre konflikter om moral, konsekvenser och resonemang kring den suddiga gränsen mellan ont och gott får vi oss också till livs utan att det vare sig blir tröttsamt eller flyttar fokus från det visuella och fysiskt präglade överdådet.

Slutligen är det svårt att inte framhålla de inspirerade skådespelarinsatserna. I stort sett alla spelar på höjden av sin förmåga eller gör åtminstone mesta möjliga av sina roller. Maggie Gyllenhaal överglänser till exempel utan vidare färglösa Katie Holmes som Bruce Waynes ex. Samtidigt framstår Christian Bale alltmer som den idealiske Batman medan Aaron Eckharts porträtt av den rättrådige Harvey Dent är oväntat färgstarkt. Fast det är förstås Heath Ledgers Jokerntolkning utan skyddsnät som naglar sig fast. För den alltför tidigt bortgångne australiern är verkligen lysande. Vi talar om en förkroppsligad orgie i galenskap här som är lika oberäknelig och samvetslös som grym och uppsluppen med ett ständigt vanställt leende på läpparna.

Fast det är förstås Heath Ledgers Jokerntolkning utan skyddsnät som naglar sig fast.

Peter Eliasson