Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lilian Sjölund: Den svenska historien vi helst tiger om

Hur formas en nations självbild? Ja, det är förstås ingen liten fråga men själva plattformen för hur det kollektiva medvetandet skapas torde vara historieskrivningen. De bilder som förmedlats till oss via muntliga berättelser, nedskrivna dokument, böcker och arkeologiska utgrävningar.

Men det finns ingen objektiv sanning här. Vem är historieskrivaren är den första frågan den kritiskt tänkande bör ställa sig. Och när så perspektivet är valt, vilka går vi miste om? Vilka är de som aldrig får sin historia skildrad?

Maria Ripenberg är journalist och författare från Uppsala med en lång karriär på Upsala nya tidning, tillika nyutnämnd hedersdoktor vid Uppsala universitet. Hon har nyligen kommit ut med boken "Historiens vita fläckar" med underrubriken "Om rasismens rötter i Sverige" (Appell förlag).

Ripenbergs historiska resa petar i de där såren vi inte visste vi hade.

Just nu drar hon fulla hörsalar där hon berättar om arbetet med boken. För alla som vågar få sin svenska självbild, för att inte säga självgodhet, knäckt vill säga. Det kostar på att inte få luta sig tillbaka med gott samvete i den humanitära stormaktens mjuka och ombonade hemtrevnad.

Ripenbergs historiska resa petar i de där såren vi inte visste vi hade. Det skaver. För nog trodde vi väl lite till mans att vi var lite bättre än andra europeiska stater? Slavhandel på Guineakusten, kolonierna i Nordamerika och Västindien, terror under kung Leopold II:s flagg i Kongo och inte minst koloniseringen av Sápmi.

Louis De Geer till exempel, känner vi väl inte som något annat än den svenska industrialismens fader men hur många har kunskapen att det var han som drog i gång svensk slavhandel?

En annan av svensk historieskrivnings gudaliknande gestalter är Carl von Linné. Han konstaterade på sin Lapplandsresa att "lappar är människor" men att här råder den "värsta formen av barbari".

Dessa berättelser fanns inte i skolböckerna förr. Dessvärre inte heller nu. Ripenberg har gått igenom ett stort material, utgivet efter 2000. Men nej, det är vita fläckar i vår historia.

Och det är det sorgliga i kråksången. För om vi inte förstår var yttringarna kommer ifrån. Om vi inte kan se en linje från att betrakta människor med en annan hudfärg som en handelsvara, till att dagstidningsrecensioner på 1930-talet innehöll rasistiska kommentarer om afroamerikanska jazzmusiker ända fram till dags dato när patienter vägrar låta sig behandlas av en icke-vit läkare, då kan vi heller aldrig avliva fördomarna.

Maria Ripenberg är uthållig i sin gärning. Och inkännande när hon, förutom att sammanställa forskning och dra slutsatser, lever sig in i de utsattas sårbarhet. Ett viktigt bidrag till vår självbild.