Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linda är på modet

Annons
Världsberömd, det har Linda Bäckströmtänkt bli. Det är hennes mål.

Hon är bara 18 år och tar studenten i årpå Polhemsskolan, hantverksprogrammet i vår. Men honhar redan kommit en bit på väg mot ära och berömmelse.

Hon har till exempel blivit Anders Wall-stipendiat som ungföretagare och fått 75 000 kronor i prispengar. Denutmärkelsen fick hon i konkurrens med 10 000 personer. Honblev nominerad som representant för Gävleborg och gicktill final bland 15 andra unga företagare från helalandet. Motivering till priset var att Linda hade ett annorlundaföretag, att hon jobbade efter egna känslor, stark kreativitet,drivkraft och entreprenörskap. Pengarna har hon satt in påbanken för att använda till sin utbildning.

Den utnämningen ledde till att hon också fick uppdragetatt vara konferencier på Älvsjömässan i Stockholmförra helgen på Nationella Unga företagar-mässandär 700 ungdomar, som utsetts bland över 10 000, fickvisa upp sig och tävla under två dagar.

- Det var roligt, man fick träffa mycket folk, sägerhon när vi möts i det gamla bageriet i Högsta iBomhus. Där har hon både sin syateljé, försäljningoch bostad. På samma tomt har föräldrarna sitthus.

En utmaning var det för Linda som debuterade som konferencier.Hon var jättenervös, säger hon. Men tilläggeratt hon fick testa sina egna gränser. Man växer av attgöra saker man aldrig gjort förr.

Linda är målmedveten.

Hon vet definitivt vad hon vill.

När vi träffas påminner hon mig om att hontidigare skickat ett mejl och berättat om sig själv,säkert med avsikt att jag skulle nappa och intervjua henne.Hon säger det med en rak enkelhet, utan att vara jobbig ellerkrävande. Själv minns jag inte ens hennes kontaktförsök.

Och då hade hon nog heller inte kommit så långtatt jag hade uppmärksammat henne. Men hon har fåttmånga belöningar för sitt företag. AndersWall-stipendiet var sjunde utmärkelsen och nu i slutet avmaj kommer hon att få Handelssocietetens stipendium på10 000 kronor som delas ut genom Rotary i Gävle.

Linda har nu bara några månader kvar av sitt livi Bomhus och Gävle. Efter sommarjobb på Ikea i Valboväntar resten av livet. Och Linda är otålig. Honhar väntat så länge på att ta studentenoch hon är ivrig att fortsätta sin utstakade väginom mode, kläder, design.

Hur ser den vägen ut?

I höst börjar hon på folkhögskola i Stockholmstraktenför att studera färg och form i ett år, kansketvå. Hon har sökt till tre skolor och blivit kalladtill intervju till alla tre.

När hon fyllt 20 år, som är minimiåldern,har hon tänkt komma in på modedesignutbildningen påBeckmans, en tvåårig utbildning där det råderstor konkurrens om platserna.

Den utbildningen är viktig, inte bara för det manlär sig utan även för kontakterna med folk i branschenoch det sociala livet.

- Jag vill träffa personer med samma tänk, sägerLinda.

Sen då? Några planer på att studera utomlands?

Linda säger att hon tänker sig närmast attresa för att få inspiration, hellre till New York ochLondon än till Paris, som hon uppfattar som snobbigt. Visstvore det fantastiskt och spännande att få studera utomlands.Men engelskan är inte den bästa. Det var någraår på lågstadiet när skolan inte hade högstaprioritet. Då handlade livet om hästar och att rida.

Linda har designat och sytt kläder sedan hon börjadegymnasiet. Innan dess var det hästar som gällde ochLinda hade tänkt utbilda sig till hästskötare ellerridskolechef.

Men efter samtal med familjen vid köksbordet gjorde honen helomvändning och började hantverksprogrammet medtextil inriktning på Polhelmsskolan. Och tur var det, sägerhon i dag.

Nu har hon haft företag i ett och ett halvt årår, först som ungföretagare och det senaste halvårettillsammans med sin mamma Eva. Hon har bidragit till sin egenförsörjning även om det inte har blivit en regelrättårslön.

Linda har utan att överdriva en egen stil. Inte nog medatt hon gör traditionella plagg i överraskande stiloch färg, hon skapar helt egna plagg också.

Som tubtoppsklänningen hon bär på sig.

Vem har hört talas om tubtoppsklänningar?

Det är helt enkelt ett fodral som man drar överbaskläderna. Själv har Linda alltid svarta byxor underallt, och svarta jumprar.

Tubtoppsklänningen har ett spännande mönster,i jeansblått och en ljusare variant.

Hur kommer du på dina modeller, undrar jag.

Linda erkänner att ofta handlar det om tillfälligheteroch misstag som behöver rättas till.

Många av hennes plagg har till exempel utanpåliggandesömmar. Det beror på att hon råkade klippa feli ärmen när hon skulle göra ett plagg åtsig själv. Då fixade hon skarven med en utanpåliggandesöm, tyckte det blev så bra att hon sedan skapade fleraplagg med den detaljen.

Tubtoppsklänningens mönster är ocksåett misslyckande från början. Hon skulle bleka jeanstyg,men så blev det fläckigt. Och snyggt.

Annars gör hon kjolar, koftor, tunikor, olika toppar.Men inga byxor. De hör till basplaggen.

Till sin kollektion gör hon ett plagg i olika storlekar.Sedan syr hon på beställning och efterfrågan.

Hon följer inga trender utan skapar sina egna. Föratt lyckas i branschen måste man jobba med det man självkänner för och inte vara slav under modet.

Vilka förebilder har hon?

Johan Lindeberg, säger hon, som gör rockiga killkläder.Och Dolce & Gabbana som skapar sina egna trender, med djuriskamönster och annorlunda kombinationer.

Linda jobbar gärna i trikå.

Lindas barndom bestod inte bara av hästar.

Hon växte upp i sina föräldrars garnaffär,och det har satt sina spår. De hade butik på Kristinaplan,i centrala Gävle och i Sandviken och specialiserade sig påmohairgarn. Affärerna hette Undantaget.

När Linda hittade säckar av gamla garner påvinden började hon skapa kläder med mohairtygsdekorationer.Förstås.

Både mamma och pappa har betytt mycket för Linda.De är båda kreativa och det är inte ovanligt attpappa sätter sig vid stickmaskinen och gör långkoftor.

När föräldrarna hade affär var det mångakvinnor som inte ville handla av pappa, som inte trodde att hankunde. Det finns fördomar åt det hållet också.

När det blev en konjunktursvacka och mohair inte längrevar modernt slutade föräldrarna med affär. Nu jobbarpappa Johan på Korsnäs och mamma Eva har fåttheltidsjobb på Ericsson och hinner inte med företagetsom tidigare.

Linda är ganska lång och mycket svart.

Egentligen är hon blondin, men nu är bådehår och kläder svarta. Hennes ögon är stora,nyfiket öppna, troskyldiga. Och mycket gröna.

Nu i vår har hon inte hunnit med någon ny kollektion.Hon har istället satsat på att ta körkort ochpå skolan och hon har slutfört olika saker.

Att både sköta företag och skola låtertufft. Och visst har Linda ägnat helger och kvällartill att jobba.

Men hon har även hunnit vara ute och roat sig med kompisarna.Det är också viktigt.

För Linda är familjen också viktig. Hon harvisserligen bott själv i tre år, men alla sex i familjenhjälps åt och man turas om att laga mat åt varann.

- Alla har sina jobb så det är självklartatt vi hjälps åt, säger hon.

Konst är också viktigt för Linda, bådeför inspiration och egen utövning. Hon gillar att kollapå installationer och hon målar själv med akryl.Ofta blir det collage med både tyg och garner. I tvåsomrar har hon varit värd på Tallbo och även haftegen utställning där.

Förebilder utanför konsten är till exempelRegina Lund, som Linda beundrar för att hon vågar görasina egna grejer. För att hon står för den honär.

Linda har kontaktat henne och frågat om hon vill haLindas kläder. Än har hon inte fått någotsvar. Men det avskräcker inte Linda. Hon är som sagtmålmedveten.

- Ja, det är min starka sida. Att jag går in fördet jag gör.

Hennes självförtroende har byggts upp hela livet,inte minst genom föräldrarna.

- Jag har fått köra mitt race och de har alltidstöttat mig, säger hon.

Vad gör du om tio år, undrar jag.

Den frågan har hon fått förr.

Svaret är, då har hon gått ut Beckmans. Honhar fortsatt att driva sitt märke. Hon har också provatpå att vara stylist, en person som jobbar med modeller påmodetidningar.

Vad tycker hon om dagens modevärld, med anorektiska modellerbland annat.

- Sjukt, säger Linda. Typiskt när gamla gubbar skabestämma hur det ska se ut. När de får bygga uppidealen. Bimbo-idealen tycker hon är hemska. Så seringa normala kvinnor ut, i alla fall inte utan operationer.

- Vem är det som bestämmer vad som är vackert?Att det är långt blont hår och stora bröst?Och vem bestämmer vad som är fult? Är det gubbar,undrar hon.

Och varför är det killar som lyckas ta sig frampå de flesta områden?

Linda har sina teorier. Killar har lärt sig att ta försig. De stöttar varann, vilket tjejer inte gör påsamma sätt. Killar går hela vägen och visar framfötterna,där kvinnor kanske är lika bra men inte vågarhävda sig.

En sak är klar.

Linda tänker inte låta sig stoppas. Hon tänkerta för sig och jobba affärsmässigt.

Hon ska ju bli världsberömd. Kraften att ta sigfram - den har hon.

Mer läsning

Annons