Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LISA MAGNUSSON: Behåll era rosor, sossar!

Att vara kvinna är att ständigt betinga ett lite lägre värde. Det blir tydligt varje gång någon lyfter frågor som handlar om kvinnors rättigheter: Genast är folk framme och fnyser att det faktiskt finns viktigare saker att ägna sig åt.

Sedan 1910 har åtminstone en dag om året varit kvinnornas. Den 8 mars vigdes åt kampen för rösträtt, för kortare arbetsdagar och mer betalt.

Och precis just idag för hundra år sedan, den 8 mars 1916, demonstrerade kvinnor över hela Europa under parollen "Bröd och fred".

De var trötta på att se sina män skickas ut i första världskriget som mänskliga schackpjäser i makthavarnas konflikter. Trötta på att inte ha annat än mögliga brödkanter att ge sina barn, trötta på den alldeles särskilda misär som i krig drabbar dem som blir kvar; dem över vilka bomberna faller.

Kvinnokampen har även varit en sorts individuell fredskamp, för rätten att bestämma över sitt eget liv och att slippa angrepp på den egna kroppen och integriteten.

Innan 1938 fick svenska kvinnor överhuvudtaget inte använda preventivmedel. Fram till 1965 var det lagligt för män i det här landet att våldta sina hustrur. Rätten att avsluta oönskade graviditeter kom först 1975.

1978 var ett sorgens år för feminismen. Då plockade FN nämligen upp Internationella kvinnodagen och gjorde den till en "politiskt obunden högtidsdag". Så började den 8 mars sin vandring rätt ned i det fördärv av blommor, chokladaskar och gulliga små presenter som den i dag är.

Socialdemokraterna har gjort det till tradition att dela ut rosor till kvinnor runtom i landet. I Lysekil har uppdraget skötts av männen i den lokala partistyrelsen.

"Just detta med rosor är bra. Det är ju socialdemokraternas partiblomma och kvinnorna uppskattar, att få en ros på Internationella kvinnodagen", skriver de förtjust i sin blogg.

Inget förargar mig mer än det där oförargliga.

Till sossarna i Lysekil och på alla andra håll skulle jag vilja säga: Behåll era rosor. Se till att kvinnorna får det bättre istället. För fortfarande finns så mycket att göra politiskt, inte minst för den stora grupp kvinnor som jobbar i den offentliga sektorn.

De anställda där mår i särklass sämst av alla. Arbetsmiljöverkets rapport visar att mer än hälften av dem lider av sömnproblem, hjärtklappning och nedstämdhet.

Deras sjukskrivningar bara ökar, enligt Försäkringskassans statistik, och den vanligaste orsaken är just stressrelaterade diagnoser.

Mycket handlar förstås om underbemanning. Äldreminister Åsa Regnér (S) sade därför i dagarna att regeringen nu ska skjuta till 2 miljarder om året till mer personal. Och det är ju bra.

Men inga pengar i världen kan avhjälpa det systemproblem som ligger inbyggt i den offentliga sektorn, nämligen att den är en toppstyrd koloss. Att kvinnorna som jobbar där saknar makt över sitt eget arbete, och därmed över en stor del av sina liv.

Kvinnorna i den privata omsorgen har inte bara mer betalt än sina systrar i det offentliga, de slipper dessutom slita lika hårt. På punkt efter punkt har de det bättre, framgår i undersökningarna.

Nu senast visade Jobbhälsobarometern att de är mer nöjda med allt från arbetsbelastning till arbetsledning, att de i högre utsträckning tycker att de kan påverka sin vardag, och att deras synpunkter respekteras och tillvaratas.

Äldreboendet Korsnäsgården här i Falun är ett bra exempel. När en privat omsorgsgivare tog över kontraktet slapp man de kommunala inköpsavtalen, och de anställda kunde därmed själva planera och organisera.

De gjorde billigare middag vissa dagar, och hade därmed råd att bjuda på oxfilé ibland. De köpte nya möbler från Ikea. "Vi gjorde jättefint här. Och tanterna kunde få ett glas vin", sade en anställd till DT (24/3 -14).

Politikerna borde rimligen inte bara uppmuntra sådant, utan även se den där småskaligheten som en förebild; göra allt för att lära av den. I stället tog Socialdemokraterna första bästa chans att avsluta avtalet med Korsnäsgården, av uttalat ideologiska skäl.

Det är som att det gör dem ont att det funkade så bra. Så sent som i fredags skrev ungdomsförbundets distriktsordförande, Sofie Eriksson, en krönika om att privat omsorg inte är förenlig med partiets "ideologiska strävan" – och ljög dessutom om att stängningen av Korsnäsgården berodde på "grova missförhållanden".

Vill sossarna på allvar göra något för kvinnorna så borde de lyssna på vad de omsorgsanställda säger istället. Tro på dem mer. Och behålla sina rosor.

…

LÄS MER: "Allt var bättre på Caremas tid, skriv det"

LÄS MER: "Behåll dina rosor" – utdrag ur Märta Tikkanens roman Århundradets kärlekssaga