Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lisbeth Salander gör upp med sitt mörka förflutna

Så gick den då i mål, filmatiseringen av Stieg Larssons spännande och actionfyllda ”Millennium”-trilogi. Frågetecknen (inte alla) rätas ut och Lisbeth Salander passerar krönet på sitt personliga helvete.

Inte utan att det kostar både blod och svett, dock inga tårar. Hon är nämligen känslomässigt avtrubbad och förmår inte ens att tacka dom få som stöttar henne i kampen för att bli fri från de grava anklagelserna om att hon skulle vara en patologisk mördare, paranoid och schizofren.

Hon utsätts för en klappjakt från alla håll, inte minst från grånade gubbar i en hemlig och illegal grupp på underrättelsetjänsten vars bäst-före-datum gått ut för länge sen.

Karismatiske Noomi Rapace fullföljer sin roll på ett alldeles ypperligt sätt och inte bara feminister borde sätta hennes Lisbeth Salander på en piedestal med texten ”kvinna som hatar män”. Den envist grävande journalisten Mikael Blomkvist (Nyqvist är som vanligt övertygande) lägger pusselbit efter pusselbit och småningom klarläggs Lisbeths ohyggliga förflutna.

Lisbeth räds varken fan eller trollen och historien är, som det sägs i filmen, som hämtad ur den grekiska mytologin. Hon konfronteras med sin likaledes hämndlystne far, Zalachenko, som hon försökte elda upp i första delen, och en jättelik halvbror, ett ljushuvud utan smärtgräns och en karikatyr som hämtad ur en Bond-film.

Kalle...f´låt Micke Blomkvist är, som Hamilton i Guillous deckare, hela tiden steget före klåparna till poliser och det finns en del märkliga scener att haka upp sig på. Men i det stora hela hålls spänningen vid liv hela tiden, precis som en thriller ska vara, särskilt för dem som inte läst böckerna.

Kul också att se Hasse Alfredson i en minst lika obehaglig roll som i ”Den enfaldige mördaren”. Och apropå obehaglig, när Peter Andersson träder ur handlingen som den grymme advokat han spelar, så tar Anders Ahlbom vid. Jag gillar verkligen inte att hans psykiatriska sjukhus kallas för St Stefans.

Det blir godkänt, men första delen var bäst.