Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Livet går ut på att man ska arbeta”

/

Nu har Hasse Wahlström varit pensionär i sex år, en tid som han fyllt med många uppdrag här i Gävle. Och han stortrivs som ordförande i hamnstyrelsen. Det var i Gävle hamn som hans politiska karriär startade.

Annons

Den mäktiga fackbasen, ordföranden i Transportarbetarförbundet, gick i pension och kom hem till Gävle.

Till vad? undrar jag när vi ses hemma hos Hasse i familjens himmelsblå radhus i Sätra. In i värmen? Ut i kylan? Kanske till ett getingbo?

Tillbaks till där allt började kom han definitivt, till hamnen, men inte som stuveriarbetare utan som ordförande i hamnstyrelsen. Den klubban har han skött sedan ett år tillbaka.

Att det är en verksamhet som engagerar Hasse är helt uppenbart. Han talar sig varm över Gävle hamns förträfflighet och sina egna visioner om hamnens framtid.

Visst är han orolig över den finansiella krisen, som innebär att Korsnäs drar ner, liksom Sandvik och SKF i Hofors, Avesta och ABB och sågade trävaror minskar och det påverkar förstås verksamheten.

Men framtiden är ljus. Hamnen kommer att spela en stor roll i den här

regionen. Här ska muddras och muddermassorna, de med massor med gift i, ska på ett smart sätt användas när man bygger ut Granuddsterminalen.

Redan nu håller man på att dra el så att tågen kan gå ända fram till kajen. Och framtidens melodi är inte containrar, redan nu är Gävle trea i Sverige på det området, utan trailers, berättar Hasse.

Det innebär att långtradare kör sina trailers till uppsamlingsplatser, torrhamnar. Där placeras de på tåg som transporterar frakten på ett miljövänligt sätt ända till hamnen för vidare transport över haven.

Han hade tänkt satsa på travhästar och stilla stunder med fiske i båten, som han fick av hustrun och döttrarna.

Av det har det inte blivit så mycket.

Travhästarna som han köpte tillsammans med yngsta dottern Linda i Sundsvall visade sig inte vara så duktiga. Alla gick med förlust. Den sista som såldes nyligen, Lill-Grynet, en nordsvensk travare var ganska duktig men opålitlig och när en norrman blev sparkad i ansiktet på Solvalla fattades beslutet att göra sig av med den.

Nu har Linda bara shetlandsponys kvar och Hasse har fullt upp med hamnen och andra engagemang.

Något fiske blev det heller ingen tid till.

Den första båten fryste fast i isen och blev förstörd. Den andra lade han i på våren och tog upp på hösten och däremellan fick den ligga oanvänd i Stenborgskanalen. Nu har han fraktat upp den till Sundsvall där den kommer till användning.

Fritiden använder han istället till att promenera Sätra runt. Det tar en timme och tio minuter. Han cyklar gärna, plockar bär i skogen. Och pratar med blommorna. Hasse erkänner att han har gröna fingrar och det finaste han vet är röda azaleor. De köper han gärna till sin kära hustru och försöker även få dem att blomma om.

Två år efter att Hasse kom hem till Gävle fick han en hjärtinfarkt.

Det var i december. Han fick ont och åkte in på sjukhus där man sprängde några kärl. I samband med det fick han också svår tinnitus och enda sättet att döva det ljudet är att spela musik. Högt. Det passar han på att göra när hustrun är på jobbet.

När vi ringer på dånar musiken av Refreshments och Hasse ligger och njuter på soffan. Det är favoritställningen. Där ligger han gärna och läser olika handlingar. Väl förberedd är han i alla sammanhang.

Att han drabbades av hjärtinfarkt har naturligtvis blivit en tankeställare för mannen som älskar att jobba. Men han kan ändå inte låta bli att engagera sig.

Han hade nog hoppats att hans krafter skulle välkomnas mer än vad de gjorde när han återvände till Gävle. Han kandiderade som ordförande i Arbetarkommunen. Då lanserade man plötsligt Ulrica Messing som motkandidat och hon vann förstås.

Den fajten var inte värd att ta, inser Hasse.

En gammal gubbe, om än välmeriterad och erkänt kompetent, kan inte hävda sig mot unga kvinnor. Så är det bara.

– Ja, det tycker jag. Fast det tar sin tid. Man är gammal och man är gubbe, då är det svårt. Men får jag en uppgift så driver jag igenom den. Jag borde vara intressant för dem men det är klart att jag stör och jag har mina uppfattningar som inte alla delar.

– Jag har bara varit ordförande i drygt ett år och jag är väldigt förtjust i den här hamnen. Den har sålt pålitligt och varit duktig. Sen kom förändringen när man skulle föra över magasin till privata operatörer och det var jag emot. Det var det som var den stora kampen.

Nu hade vi styrelsemöte i veckan och nu ska alla magasinen föras över till Gävle hamn. Allt kommer dit och det är jag väldigt tillfredsställd med.

– Ja, det är det. Och det är lugnare i hamnen nu. Det pågår en diskussion att få ett bra operativt bolag med all verksamhet och min grundinställning är att det vore bra. Då kan man införa flexibla arbetstider, skiftsystem och sådant. Vi måste ha en bra service i hamnen, helst 24 timmar. Men då måste man ha underlag för det.

– Jätteviktig. Som det är nu måste vi ha lots, vi kan heller inte gå in på natten. Det är trångt där ute. Men vi har dialog hela tiden med Miljödomstolen i Östersund och har haft möte här i Gävle hamn. Sjöfartsverket tyckte till och med att vi gick för fort fram. Men det ser bra ut.

Vi har även haft en dialog med de som bor på Norrlandet och därifrån fick vi applåder. Om vi muddrar kan vi ta in större båtar och då blir det färre båtar. Men man måste vara alert hela tiden.

– Då blomstrar det. Då har vi fått en hel del nya kunder som kommer att trafikera. Vi har hunnit bygga ut. Jag ser bara möjligheter.

– Det blir rätt mycket. De flesta tycker att man inte ska lägga sig i för mycket. Jag försöker hålla tillbaka men det är inte lätt. Det har jag stora problem med. Jag måste besinna mig själv.

Men jag håller också på att bilda en ny stor fackklubb, där alla fackförbunden går samman i en klubb för socialdemokraterna. Jag fick uppdraget av LO-facken i Gävle att konstruera det och det har jag gjort och det antogs i förra veckan. Där får jag också vara med.

– Jag kunde ju påverka ganska mycket. Jag hamnade i Tredje AP-fonden, i LO:s styrelse, i Folksams styrelse, så blev jag ordförande i Nordiska federationen och satt sen i ITF:s styrelse med elva miljoner medlemmar.

Jag hade hur mycket uppdrag som helst. När jag började i Transportarbetarförbundet hade vi 47 000 medlemmar. När jag slutade var det 75 000 medlemmar. Det växte varje år.

Tiden i Stockholm var hård också. Jag arbetade mycket och låg på hela tiden.

– Jag är ganska bekymrad. Jag är inte så säker på att det blir så lätt. Fackföreningsrörelsen har inte de ekonomiska förutsättningarna att bidra som tidigare, heller inte engagemanget. Facken har försvagats, så är det. Det blir ingen lätt kamp och man kan se hur fort det svänger.

Att vänstern är med är bra för de har alltid ställt upp för facket och de skulle aldrig vika sig åt höger. Men miljöpartister kan man inte lita på. Jag kommer att jobba för att vi ska få egen majoritet.

– Jag är emot deras ideologi men man kan inte förneka att de gjort ett hyfsat arbete. För mig stämmer dom inte.

– Meningen med livet går ut på att man ska arbeta och utveckla sina hobbies. För en del kan det vara att vara ute och fiska. Man kommer inte ifrån att man har en uppgift i livet. Jag började jobba på Läkerol och rörde om i mentolgrytan när jag var 15 år. Det var tungt och inte särskilt bra betalt, men man fick äta godis. Så småningom hamnade jag på stuveriet. Meningen är nog att man ska bidra till att samhället utvecklas.

– Jag tror inte att jag lever om tio år. Det är jag ganska övertygad om. Och när jag dör vill jag inte att familjen ska kasta bort några pengar på mig. Då vill jag ligga i en pappkista med bårtäcke över och sedan begravas i en minneslund. Jag kan inte med det här när de utnyttjar människor i den situationen.

Jag har tänkt mycket på det. Jag förstår inte varför begravningar ska behöva kosta så mycket. När det är slut är det slut. Det gäller att leva medan man lever och det tycker jag att jag har gjort.

Mer läsning

Annons