Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet med Lucas är lycka för mamma

/
  • Han är hemma nu. Lucas Benny Gällstedt. Skutskärs egen Lucky Luke väger 5300 gram och är 57 centimeter lång.
  • Nu lever Theresa det mammaliv hon har längtat efter och kämpat för i snart elva år. Efter 15 missfall.
– Det är som jag hade föreställt mig, fast ännu bättre. Det är sån lycka, så mycket känslor. Jag trodde aldrig att man kunde känna så här mycket.

Han är en lång, än så länge väldigt tuttfixerad, liten man, Lucas Benny Gällstedt. Fortfarande är han lite svårflörtad för alla som inte heter mamma eller pappa. Mer älskad och efterlängtad kan ingen unge vara. Han är hemma nu.

Annons

I fredags fyllde han både en månad och fyra veckor. Han väger 5300 gram och är 57 centimeter lång. De kallar honom Lucky Luke.

– Han är mest lik Mattias, men han har mina ögon. Och så har han mitt humör; han kan bli riktigt förbannad, riktigt fort, säger Theresa nöjt.

Pappa Mattias har precis börjat jobba efter sina tio första pappadagar.

– Mattias tycker att det första ordet han bör kunna är ”pappa”. Han har redan börjat träna med Lucas. Han sitter framför honom och säger: ”Paap-paa”, säger Theresa och skrattar.

Nu lever hon det mammaliv hon har längtat efter och kämpat för i snart elva år. Efter 15 missfall.

– Det är som jag hade föreställt mig, fast ännu bättre. Det är sån lycka, så mycket känslor. Jag trodde aldrig att man kunde känna så här mycket.

Hon har fortfarande lite ont efter snittet.

– Det var tur att jag inte visste innan hur jäkla ont jag skulle ha efteråt av snittet. Men hade jag vetat hade jag kanske försökt härda ut ett tag till med värkarna. Jag tyckte själv att jag gav upp lite när jag bad om att bli snittad, men då hade jag haft värkar i 19-20 timmar. Och när Lucas hjärtljud blev så svaga och jag kände en värk komma fick jag panik för jag var rädd att värken skulle skada honom, berättar hon.

Läkningsprocessen tar två till tre månader.

– Nu är det inte så farligt Jag kan glömma bort det ibland men kommer ihåg det när jag bär eller lyfter något som är för tungt och det gör ont. Jag ska ju inte bära något som är tyngre än Lucas.

Lucas sover ungefär tre timmar i sträck på natten innan han vill ha mat.

– Först tänkte jag att jag skulle hinna jättemycket på dagarna medan han sov, men då hade jag inte tänkt på att jag också skulle vara ganska trött. Ändå har jag haft det rätt lugnt eftersom folk omkring förstår att jag inte orkar lika mycket som tidigare. Min mamma var här hela dagen i går och städade hela huset. Hon är fantastisk.

De lever precis i nuet, dag för dag.

– Livet kunde inte vara bättre. Jag har allt jag vill ha, ler Theresa.

Det är nästan sant.

– Jag har redan tänkt att jag vill ha en till. Nu. På en gång. Mattias är inte riktigt lika sugen. ”Vill du verkligen gå igenom en sån här jobbig graviditet igen?”, säger han. Men jag vet redan nu att jag verkligen vill ha ett barn till.

Hon är inte lika rädd längre, så som hon var i början av graviditeten när varje passerad dag var en seger.

– Nu vet jag ju att jag kan få barn, att det funkar bara jag tar min medicin. Jag tror inte jag skulle känna samma oro. Och jag tror inte jag skulle känna samma sorg heller om det inte skulle gå bra. Jag har ju Lucas.

Numera är inte oron större eller mindre än hos vilken nybliven förälder som helst.

– Jag kan oroa mig ibland för att jag tycker att han inte andas som han ska. Han andas väldigt ojämnt. Såna saker. Men sånt tror jag alla föräldrar oroar sig för. De är ju så små, så sköra.

Än så länge blir Skutskärs egen Lucky Luke så bortskämd som han kan bli. Så som det ska vara när man bara är 57 centimeter lång och kosten inte är så varierad.

Theresa tror att hon med åren kommer att klara sig ifrån att skämma bort honom fullständigt.

– Jag kommer att vara hård men rättvis, säger hon optimistiskt, ännu omedveten om små barns mirakulösa förmåga att linda föräldrar, särskilt mor- och farföräldrar, runt sina små knubbiga fingrar.

Men ibland kommer glimtar då Theresa nästan får nypa sig i armen. Det är hon som är mamma till killen på halvkilot som tittar tillbaka på henne.

– Ibland känns det som jag bara lånat honom. Jag har nog inte fattat det helt ännu. Det är så stort.

”– Ibland känns det som jag bara lånat honom. Jag har nog inte fattat det helt ännu. Det är så stort.”

Mer läsning

Annons