Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Löpa med - eller ta till orda?

Två av de mest kända DDR-dissidenterna, Jürgen Fuchs och Rudolf Bahro, avled i blodrelaterad cancer, ingen var lastgammal.

Annons

Det finns de, med god insyn i vad som förevarit, i Östberlin som är helt övertygade om att regimen långsamt tog kål på dem, och inte bara dem, genom att bestråla dem när de satt i Stasi-fängelset i Hohenschönhausen.(Fuchs reagerade för övrigt på att han ständigt togs till "fotografering", förmedlade det sedermera till omvärlden, när han äntligen tillåtits utvandra till Västberlin. Annars är det vanliga att man fotograferas vid inskrivningen i kurran, efter det är det klart.) Men det går inte att bevisa, att så var fallet. Cancer är ju en folksjukdom... Många, särskilt inom den troskyldiga, och östregimerna mot "antikommunistiska påhopp" försvarande vänstern, har närmast hånfullt avfärdat påståendet om bestrålning som paranoia och billig konspirationsteori. Så gjorde väl ändå inte de realsocialistiska regimerna?! Förtryckte och förföljde visserligen – men bestrålade sina antagonister... ?! Men hallå!
De långa raden av politiska mord som den mycket initierade, ryske journalisten och författaren Arkadij Vaksberg listar – efter att kunnat gå igenom tidigare stängda arkiv samt samtalat med personer som var med när det begav sig - i sin ruskiga, nattsömnen förstörande bok, är heller inte lätta att leda i bevis. Gärningsmännen förblir ansiktslösa och går fria, de som man misstänker dödades på det mest subtila sätt, kanske ändå dog en naturlig död när allt kommer omkring... "Hjärtsvikt" har varit en återkommande, flitigt angiven dödsorsak, och svagt hjärta har ju var och varann... Men något skumt är det med alla dessa till synes friska som gått en ond, bråd död till mötes. Man urskiljer ett mönster som är svårt att sedan blunda för.
Vad Vaksberg, som skrivit en mängd klargörande böcker om den totalitära grannen i öster, hävdar, och han har mycket på fötterna, är att från Stalin till Putin har medveten och välplanerad likvidering av obekväma skett. Och det med de lömskaste medel, ibland verkar det nästan som science fiction, det känns långsökt och skruvat, man ruskar på huvudet åt alla fasansfulla iscensättningar. Allt dirigerat inifrån säkerhetstjänstens lokaler i Lubjankafängelset i Moskva och med den högsta statsledningens goda minne. Här inne, i den skräckinjagande byggnaden, anlades avancerade bakteriologiska och toxikologiska laboratorier. Välutbildade vitrockar, med höga akademiska titlar, anställdes för att tänka ut djävulska avlivningssätt. Man utvecklade raffinerade metoder och preparat som skulle få det att se ut som om offren dött en naturlig död. Bland dem finns Raoul Wallenberg, som det i många år mörkades omkring, god draghjälp lämnade flata, svenska regeringar.
Bland dem som inte dog efter att ha angripits, men svårt skadades med bestående men, man kan än i dag se spåren i hans ansikte efter förövarnas framfart: den ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko.
Nobelpristagaren Alexandr Solzjenitsyn förgiftades allvarligt i samband med att han köpte bröd i ett bageri, men överlevde.
Den avhoppade ryske agenten Alexdr Litvinenko - med en hel del på sitt samvete - lyckades man dock förgöra med hjälp av radioaktivitet, alldenstund han kände sig säker, om han nu gjorde det, i London.
Däremot sköts Anna Politkovskaja kallblodigt ihjäl, dock efter att även hon förgiftats vid minst ett tillfälle. Varför man valde att skjuta henne, utan att gå lömskare till väga och försöka sopa igen alla spår, kan man förstås spekulera i. En rimlig hypotes är att man ville skrämma och varna andra – på det tydligaste sätt.
Och det har man lyckats med, menar Vaksberg. Den tidning där Anna var en av frontjournalisterna, Novaja Gazeta, har blivit försiktigare, sänkt tonläget. Man vågar inte riskera att fler medarbetare tas av daga.
Denna sällsynt modiga Anna Politkovskaja, om vilken Putin till och med officiellt sade, att regimen är oskyldig, det fanns nämligen ingen anledning att döda henne, hennes politiska inflytande motiverade inte det. Frågan är om den kortvuxne, före detta KGB- chefen – som Anna djupt avskydde, något hon aldrig stack under stol med – fattade vad han därmed egentligen sade... Kanske har statsterrorismen, och då inte bara i den ryska skepnaden, skördat fler offer än annan terrorism. Och till nattsömnens fördärvande bidrar insikten att ingen går säker: den man vill komma åt, den letar man också upp och förgör. Bilolyckor... hjärtsvikt... inre organ som "plötsligt" kollapsar... fall från fönster... Den som har utsetts till offer och måltavla kan inte skydda sig.
Det är bara att välja: löpa med, knipa käft och få leva. Eller ta till orda, leva anständigt – men hotat.