Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lördag - förälskad

Elin Öholm skriver om en vecka i livet, sju dagar, sju texter och sätter titeln ”Hela jävla veckan”. Hon går sista året på Vasaskolan i Gävle. Att skriva texterna, och få dem publicerade, är hennes avslutande projektarbete. Varsågod, ”Hela jävla veckan” av Elin Öholm.

Annons

Han är så underbar. Så otroligt underbar. Han var på festen i går, och han såg mig. Han såg mig och han pratade med mig. Vi satt intill varandra hela kvällen och bara pratade om allt och ingenting. Det var så underbart. Han är så underbar. Och han gillar mig. Mig. Det var han noga med att påpeka. Många gånger. Allt jag ville var att skrika av lycka, och jag är inte säker men jag tror att jag gjorde det. Fast alla trodde förmodligen att det berodde på att jag var full. Men det var jag inte, jag var hög. Hög på kärlek, hög på honom. Så otroligt underbart.

Jag tror jag ska ringa honom nu. Vi bytte nummer och sa att vi skulle höras. Jag vet inte, egentligen borde jag kanske vänta på att han ska ringa? Är det inte så det fungerar? Tjejen sitter vid telefonen hela dagen och väntar, och så till slut – ringer telefonen, och det är han! Sedan lever de lyckliga i alla sina dagar. Är det inte så det ska vara? Är det inte så i alla amerikanska high school-filmer? Jag undrar vad som skulle hände om jag i stället ringer honom… Jag kanske bryter en tusenårig tradition av att hanen kontaktar honan. Det skulle kunna bli revolutionärt.

Jag ringde. Han svarade. Och han kom ihåg mig. Han lät uppriktigt glad till och med. Men han var upptagen, så han skulle ringa upp. Snart, sa han. Då gör han det. Jag vill prata mer, helst nu, eller egentligen nyss. Tiden går så ofantligt långsamt, varför ringer han inte? Han sa ju att han skulle. Jodå, han ringer. Han var upptagen, det är allt, han ringer.

Nu var det längesedan jag ringde. Varför ringer han inte upp? Han kanske glömde, han lät faktiskt ganska trött och det blev sent igår. Jag kanske skulle ringa igen? Nej nej, det går inte. Jag måste skärpa mig. Han ringer, klart han ringer. Varför ringer han inte? Jävlar, nu ringer det! Det var mormor. Och hon förstod inte att jag inte ville, inte hade tid att prata, att jag väntar ett viktigt samtal. Dessutom ville hon prata med mamma, och det tog en hel evighet. Jävla tjatkärringar. Tänk om han försökt ringa? Jag borde kanske ringa igen? Nej, jag väntar. Jag väntar.

Varför ringer han inte? Han ringde säkert när mamma pratade med mormor. Säkert. Fast han borde ju ringa igen… Varför ringer han inte? Han sa att han skulle. Han kanske glömde? Han lät trots allt väldigt trött. Jag borde nog ringa honom. Eller så väntar jag. Han kanske vill att jag ska ringa, han spelar säkert svår. Jag måste väl visa att jag menar allvar. Eller så har han ändrat sig. Han kanske inte alls är intresserad, han var trots allt lite full i går. Åh Gud, så pinsamt! Och jag ringde honom! Han måste tycka att jag är dum i huvudet. Värsta dragna bruden. Fan också. Oj. Nu ringer det igen.

Vi ska träffas i kväll igen. Va fan ska jag ha på mig?