Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Luciatåg ska få leva - inte frysas ned

Lucia är en alldeles underbar tradition. Oerhört spännande.

Lucia av Syrakusa är ett helgon från tiden innan romarriket kristnades. Antagligen talade hon grekiska, det vanligaste språket på Sicilien långt in på medeltiden. I ett land långt därifrån firas hennes dag i en sällsynt häftig blandning av inslag från olika tider, ibland rent bisarra kombinationer.

En flicka med stearinljus på huvudet, ja, det var tyska protestantiska prästers metod att jaga bort den katolska traditionen att sankt Nikolaus delar ut julklappar.

Julklapparna kunde man förstås inte få folk att sluta med. Men kyrkan lanserade en mer renlärigt luthersk figur som kom med säcken: Jesusbarnet, på tyska Christkindl. Gossebarnet fick spelas av en halvstor flicka, de ser lite yngre ut än pojkar. Hon kläddes i vitt och fick en hemmagjord gloria.

Med tiden blev det ändå lite hipp som happ med om Christkindl eller Nikolaus delade ut klapparna, oavsett om det var protestantiskt eller katolskt område.

Sedan långt innan det fanns något Sverige har människor här lånat nästan alla seder från det som i dag är Tyskland. Sverige importerade även flickan i ljuskronan.

Det var här kopplingen till det katolska och ortodoxa helgonet lucia kom. I Västeuropa infördes en ny, justerad kalender. Men Sverige behöll ända till 1753 den gamla, där dagarna kom att sacka efter allt mer. Under en period råkade därför lucianatten, 13 december, vara årets längsta natt och det var då man firade.

Olika traditioner kombinerades, blandades ihop. Helt nya varianter uppstod.

En tradition av skolpojkars julspel, som urartat till att busfrön drog mellan husen och förde liv, inlemmades i samma firande: stjärngossarna. Även luciatågen handlade länge om stoj och upptåg. Man sjöng oanständiga visor. 1800-talets luciatåg lekte ofta med könsroller.

Nämen, en luciasång, tänkte svenskar som hörde en italiensk smörschlager om stadsdelen Santa Lucia i Neapel. Sången importerades till Sverige och fick helt ny text om att natten går.

Andra figurer infördes, som tomtar. Sent omsider kom en sång om pepparkakor. Då blev det ju lite kul att klä ut sig till det också. Det hade nog annars lika gärna kunnat bli lussekatter i tåget, ett annat av de exotiskt kryddade bakverk man unnade sig just till jul.

Finlandssvenskar har också luciatåg. Ibland med mumintroll. Naturligtvis, det är ju helt logiskt.

Luciafirandet har alltid varit ett mischmasch. Det är det som gjort det så härligt – och livskraftigt.

Men nu finns ett hot mot luciatågen: traditionspoliserna. De som vill att alla luciatåg ska se ut som på tidigt 1900-tal, när skolorna började med luciatåg och skapade en helt ny, censurerad och tillrättalagd version.

Något annat hot mot luciafirandet finns inte. Det finns ingen som är aktivt emot dem – vad somliga än skräms med på Facebook. Men en del tåg läggs ned för att ingen vill vara med längre.

Om lucia inte är roligt, så börjar barnen tröttna. Ofta hänger det ihop med för mycket regler.

Det finns inga traditioner som inte utvecklas. När de inte längre får utvecklas dör de. Det är som att ställa en krukväxt i frysen. Att man skojar med en tradition är ett säkert tecken på att den är aktiv och levande.