Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lyckliga förvaltningshuset med den profilen!

Annons

Nej, någon åstundan att jobba i förvaltningshuset i Gävle har jag aldrig haft. Förr, på sjuttiotalet var jag ofta där i gästande ärenden.

Tillvaron som byråkrat lockade inte.

Men i dag när jag just sett konstnären Lena Wennbergs nya konstverk ”Vrida och vända” börjar jag nästan tänka om.

För tänk att sätta sig och fika tillsammans med 40 fiskargubbar!

Alla i den där väderbitna stilen, med grått skägg, rak pipa i mungipan, med sydvästen och blåblusen på plats. Skarpögda allihop, med ljusblå blick som speglar havet.

Och alla i korsstygn, eller ”stramalj” som konstnären säger, men det kanske är underlaget för broderiet.

Jag struntar i vett och etikett, i högkultur eller populärkultur – för mig ändå det här ett evigt favoritmotiv.

Gubben hänger hos mig i sjöboden, i olja, och han ska alltid hänga på väggen i fiskarens kök, bredvid ett köksur som tickar trygghet och en gammal skraltig fiskfjällad radio som ger sjörapporten, komplett med vattenståndet vid Ratan, storm vid Borkum Riff samt läget på farvattnen utanför Jären och Lista.

Jag har för mig att jag sett uppgiften om att fiskargubben, den ursprungliga alltså, kommer från Skagen där de berömda Skagenmålarna, en Ancker, en Kröyer började sina karriärer med att måla folklivet med fiskarnas slit. Ja, det skulle inte förvåna mig om gubbens ursprung är här. Sedan blev han allt populärare och mallad, i korsstygn därtill en smula stiliserad. Men gubben håller än. Röken ringlar sig ur pipan, blicken lika isande blå, skägget lika grått med dragning åt vitt. Näsan lika skarpt skuren, pannan lika väderbiten. Sån profil skulle man ha.

Lena Wennberg har samlat på fiskargubben i korsstygn i tio år. De är gjorda av kända och okända (kanske mest det senare) brodörer och brodöser.

Hon har hittat honom på loppisar och second handbutiker, för var och en, fixade som tavlor med glas och ram, har hon i snitt betalat mellan 50 och 200 kronor.

Nu lär det inte finnas många kvar. Hela samlingen på sammanlagt ett sextiotal gubbar gör hon nu sig av med till Förvaltningshusets fromma.

Hon har visat honom förr, bland annat på Konstcentrum men inte i sådant pådrag som här, inte i sådant skönt överflöd som här.

De grupperar sig liksom rytmiskt och genom att vissa visas med baksidan utåt uppstår märkliga effekter.

Gubbarna talar till varandra och de får ha sina kära pipor i olika mungipor. En del gubbar blir helt surrealistiska, de fasta formerna på väg att lösas upp.

Andra blir som bearbetade av Francis Bacon.

Gubbarna följer sen med i trapphallens ljussluss. Dyker upp i par eller i enstaka exemplar, någon lagd vågrätt, bär förebud om en kontinuitet som sen övergår i ett annat möte nere i konferenslokalen och i VIP- och beslutsrummen på nedre botten.

Det möte som det handlar om – inte olikt det där surrealisterna iscensatte på operationsbordet – äger här rum mellan fiskargubben och – Mona Lisa! Också hon, inklusive det gåtfulla leendet givetvis i korsstygn.

Där visa beslut ska fattas hänger de ihop på väggen, låt vara inte så tätt som när Lena Wennberg först såg dem. Det var hos brodösen Greta. På hennes vardagsrum hängde de välkända porträtten av Fiskargubben och Mona Lisa, det är ju så rart så att man rodnar. Det vilda möter det kultiverade, mannen av folket och damen av överklass. Kanske var det så Mona Lisa fick sitt gåtfulla leende: Hon såg hur gubben rodnade när han mötte hennes lätt flörtiga blick!

Man kan dessutom här inne på toaletten uträtta sina behov i Mona Lisas sällskap!

Lena Wennberg kopplar gärna ihop sitt marina motiv med förvaltningshusets – minsann är det inte en kommandobrygga som avtecknar sig bredvid caféet! – och Gävle kommuns sjöfartstraditioner. Inte minst fisket! Hon berättar hänfört om många möten med olika människor som stärkt henne i den konstnärliga visionen.

Till Eskön har hon ett särskilt öga. I caféet står det ”08 KS 120” på en fin platta i rostfritt stål, monterad på väggen.

Det är diarenumret för ett ärende rörande Eskön som nu förs vidare till historien.

Och till det ideellt drivna Eskö fiskemuseum har Lena Wennberg donerat en fiskargubbe med tillhörande text.

Som sagt, jag ska nog i framtiden för en fika med myternas fiskargubbe leta mig både till förvaltningshusets café och VIP-rum.