Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyhörd världspremiär

Moment:teater i Gubbängen hade världspremiär på sin föreställning ”De dömdas ö” i fredags.

Annons

Föreställningen är en tolkning och läsning och gestaltning och uppläsning av och en uppgörelse och ett samtal med delar av Stig Dagermans roman ”De dömdas ö” från 1946. Fyra skådespelare vandrar ut och in i romanens sju föränderliga karaktärer. Vi som ser pjäsen förstår personskiftningarna genom att skådespelarna tar på och av sig romankaraktärernas skor. Regissören Pontus Stenshäll har lyhört lyssnat på Dagermans erbjudande om att föra samtalet vidare, det samtal som med förkrossande visshet pekar ut den ensamma människan och den smärtsamma insikten om svårigheterna att erövra en frihet som inte bestjäl grannen på – frihet.

Det är i en av de sju och sjuttio förorterna det ska ske. De sju som förlist kommer att ta sig upp på en ö i texternas hav och tala en stund med oss. Ropen från de sju som dog för sextiotvå år sedan i en roman hörs av några i Gubbängen och ropen besvaras. Boy Larus. Madame. Kapten. Tim Solider. Lucas Egmont. Den engelska flickan. Jimmie Baaz. Det är de sju förlista. De som dog i texten och därför kan väckas upp gång på gång för att leva bland läsande och lyssnande kvarvarande.

Stig Dagermans roman ”De dömdas ö” handlar om sju skeppsbrutna som under några oändligt korta dagar och timmar rör vid, rör upp och berör sju föränderliga mänskliga tillstånd: gryningens törst, morgonens förlamning, dagens hunger, sorgen i solnedgången, skymningens lydnad, aftonens längtan och nattens eldar.

De sju tillstånden samlas, men samsas inte i kampen om vad som ska ristas in i den vita klippan, den klippa de förlista hittar i sanden alldeles innan uttorkning, svält, hetta och kärleksbrist ska släcka det sista mänskliga livet på ön. Ön heter inte Aniara, men vi skulle kunna kalla den så. Lejon eller inte lejon? Det är strid på liv och död om Symbolen för Konsten eller Meningen eller Livet eller Sanningen eller Existensen. Dagerman erbjuder oss frågor om vägen vidare, i frågandets och lyssnandets vägskäl.

I förorten Gubbängen svarar ensemblen författaren att de så gärna vill förstå och föra vidare allt det myckna i romanen. Skådespelarna samtalar inför fullt hus om texten, de går in i den och stegar runt och får syn på myckenheten.

Romanen om de sju dömda, som kallats barock och modernistisk och svårläst och märklig, blir det jag tror Dagerman önskade, en text att bråka med och hålla levande via omläsning, högläsning, gestaltning och frågan är om det inte är dags för en filmatisering snart.

Jag tycker mig höra skådespelarna tala direkt till författaren:

– Du skrev den med sån hast och energi och vilja, glädje. Med allvar OCH humor. Men humorn har inte många brytt sig om. Vi har skrattat när vi gråtit åt det du skrev där på Kymmendö halvtannat år efter krigsslutet. Vi hörde att du skulle vara med äldsta sonen, som just börjat gå. Skrivandet tog över alltmer och sonen rev tapetpalimpsesten av väggen, tills han nått det lager som Strindberg hade kring sig när det begav sig.

Så talar de med varandra. Författare som inte lever i samma tid. Så talar de med varandra. Författare och skådespelare och åskådare. Lyhört i salongen, lyssnande på scenen. Fyra skådespelare i ett hav av vita ballonger. Musik. Infall. Högläsning. Extatiska utrop. De fyra skådespelarna sjunger The Beatles ”Because”. Därför.

Jag knackar ner denna känsla av att vara just där, eller snarare här, i ett samtal om hur vi skulle kunna civilisera oss, förstå varandra, irritera varann utan att slåss. moment:teater skänker oss inte en tolkning av Dagermans De dömdas ö att beundra eller förkasta. I stället fortsätter de frågandet om vår plats bredvid varandra på jorden. Lyhörd, inkännande och samtalande är moment:teaters föreställning. Fredagskvällens världspremiär dryga veckan före vårdagjämningen erbjuder med all sin smärtsamhet, sitt vemod, sin sorg och humor, ett hopp. Ett hopp som har sin utgångspunkt i allas vår utsatthet och vår trängtan efter såväl tröst som törst. När vi säger vårt jag och bjuder in grannen inträder också civilisationsarbetet. Samtalet och samvaron blir möjliga öar för överlevnad på stormiga hav.

Mycket tagen av att bli inbjuden till de dömdas ö i Gubbängen gläds jag över slagen från världens hjärta. Dagerman med all sin pessimism och alla sina svårigheter erbjuder i sina texter, nu i romanen De dömdas ö, en samfärdselns väg. En tidlös resa där ord nedtecknade för dryga halvseklet sedan väcks till liv i fyra skådespelares kroppar och röster och rummet mellan dem och oss, vi som tyst också tar del av samtalet. En stund av förhöjd livskänsla en kväll i förorten.

Vi som för några timmar tar oss ut ur ensamhetens burar. En något generad ömsesidig längtan att vara deltagande i bygget av Världen infinner sig denna fredagskväll i förorten. Nog var det för en förortskväll en fredag med vårdagsjämningskänning Dagerman skrev. Med de sju på ön som dog och uppstod ur textens hav får vi fortsätta leva i med gryningens törst och dagens hunger och aftonens längtan som tröst.

I ett annat sammanhang skrev Dagerman en kort text om vår belägenhet och såväl romanen De dömdas ö som föreställningen på moment:teater hör nog hemma i den tanketraditionen:

”/…/ Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse. Jag tror att människans törst efter förlåtelse är outsläcklig, inte därför att det finns någon arvssynd av himmelskt eller djävulskt ursprung, utan därför att vi alla från första begynnelsen konfronterats med en världsordning vars obarmhärtighet vi kan göra mindre åt än vi önskar./…/”

Bengt Söderhäll