Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande, förklarar jag

Annons

I Svenskan i söndags skriver kulturchefen Stefan Eklund om läsning – ”att umgås med böcker som om de vore livslånga vänner” – och han citerar Arthur Koestler som sa mycket klokt i sina da’r:

”Människor som läser en bok och sedan vill träffa författaren liknar folk som äter gåslever och sedan vill träffa gåsen”.

I ljuset av dessa tänkvärda ord kan man förstås undra vad det är för mening med Andreas Ekströms samtalsbok med författare. Därtill samtal redovisade i den lite mekaniska, ganska livlösa fråga-svarformen, en erkänt svår genre inom journalistiken. Släpper inte intervjuoffren till något av sig själva, eller tror de att intervjun är till för att putsa deras egon, blir det inte mycket över till läsarna.

Men frågan om meningen kan kort och gott besvaras med att Ekström lyckats.

Varför har han det?

Jo, Ekström som är kulturjournalist, huvudsakligen verksam på Sydsvenskan i Malmö där samtalen tidigare publicerats, är påläst. En nödvändighet förstås inte alla journalister bryr sig om (ofta hinner de helt enkelt inte). Och han har humor och självdistans, kan se på sig själv och sina texter utifrån. Verkar prestigelös.

Men det räcker förstås inte.

Han måste också möta författare som är ungefär likadana. Redan där blir det svårare. Men Ekström tycks ha haft tur, eller timing, eller näsa för författare. De flesta är verkligen prestigelösa, roliga och äger självdistans.

Han har verkligen letat efter dem som ska passa den här formen. Och han har lyssnat på tips från kolleger, läsare, allmänhet. Fina spår, uppenbarligen.

Nå, alla samtal är inte bra. En som inte passar in – kanske saknar han de där uppräknade egenskaperna – är Andreas Malm, den gravallvarligt ilskne världsomstörtaren. Han som, mer eller mindre, tycks inbilla sig och oss att svenska folket, närmast kollektivt, ”hatar” muslimer. När sanningen väl snarare är den att det är många som är rädda för de islamistiska fundamentalister som hoppas vinna ära och berömmelse i himlen. Och därför luras till att bli självmordsbombare som utsätter oskyldiga för terror och död.

Andreas Ekström prövar det där med rädsla i stället för hat. Får inget medhåll. Malm vill ha det precis så tillspetsat.

Ekström inleder sitt fråga-svarformulär – nej det är inte samma frågor hela tiden, han varierar, ställer kloka ibland avväpnande följdfrågor – med en liten rundmålning av intervjutillfället. Plus ett slags bakgrund till författarskapet. Oftast riktigt bra, snärtigt och elegant. Någon gång träffsäkert.

Sen, det bästa med de här samtalen, återkommer han på slutet med en liten sammanfattning. Bedömer själv sin text. Gick samtalet den väg han ville? Gick något snett? (Ibland.) Ger ett ärligt intryck som faktiskt imponerar.

Som i eftermälet till samtalet med Kertész. Jag citerar rubbet så ni förstår hur turerna går:

”Efteråt: En gång, en enda har jag bett en författare att få mitt exemplar av den aktuella boken signerat. Jag vill undvika det, eftersom något händer när man gör det: Man lämnar sin låtsasplats som jämbördig samtalspartner och blir en beundrare. Jag förklarade det här för tolken Ervin Rosenberg och bad honom översätta min förfrågan, komplett med ursäktanden. Imre Kertész skrattade och dedicerade på ungerska: ’Till Andreas i samband med det stora undantaget’”

Visst, författarna är intressanta. Många med skinn på näsan. Ulf Lundell är riktigt pratsam. Bodil Malmsten lite bister, Klas Östergren seriös men bra. Peter Englund tycks trivas. Horace Engdahl säger ifrån om Piratpartiet och upphovsrätten – den rätten är vårt viktigaste arv från Upplysningen, anser Horace. Han går så långt att en läsare av Sydsvenskan ville att JK skulle ta Horace i örat. Som medlem av Piratpartiet kände sig läsaren kränkt. Ingen åtgärd från JK.

Åsa Linderborg är så charmerade att Ekström blir smått förälskad. Den ”skämmigheten” erkänner han lite slokörad i efterordet.

Men alla dessa berömdheter till trots – den absolut roligaster intervjun är den med stjärnkocken och kokboksförfattaren Anthony Bourdain, redan omtalad för sin svada och sin hedonistiskt anarkistiska, för att inte säga amoraliska livshållning. Här är Ekström på lysande humör. Liksom förstås kocken. Hör bara hur han låter när han är förbannad på vegetarisk mat:

”Det är inte det. Religion och filosofi är inte bra för mat, eftersom man då inte i första hand ställer frågan: ’Är det gott?’ och mitt jobb är att ställa frågan ’Är det gott?’

– Vad tycker du om...

– Du skulle se förordet i den där jävla boken! Jag blir tokig Roxane Klein är i Thailand och träffar den store tänkaren Woody Harrelson som sitter och äter en tallrik råa frukter och grönsaker. Och så ser hon honom göra det dag efter dag. Samma rena, raka grej för att hans tjocktarm ska vara glansig och fin. I stället för att vakna varje morgon och tacka GUD för att man är i Thailand och säga förlåt GUD för att jag inte hinner äta allt i detta jävla paradis av god mat. Det är en skymf mot Thailand och det thailändska köket att åka dit och äta nån jävla frukttallrik!!”

En klassisk strid mellan det onda och det goda, anser Bourdain. Och det onda kommer att segra, säger han innan han rundar av med: ”Hur fan kan du inte gilla vin? Det är ju en mycket allvarlig dysfunktion som du har. Du har det välstädat hemma va?”

Ja, svarar Ekström

– Exakt, förklarar kocken.

Lysande, förklarar jag.

Annons