Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lysande grafik i Axmar när Gävlegrafiker ställer ut

Annons

Tio medlemmar av Gävle Konstgrafiker har invaderat Bläckhornet, det vackra galleriet, alldeles vid vattnet strax före Axmar Brygga och nära den gamla atmosfärrika hyttan.

Bläckhornet är vackert utifrån, men ännu mer inifrån. Rustika grovhyvlade väggar, små fönster med underbar utsikt över vattnet. Välbyggda trappor som förenar de olika planen,

Trots att det är så pass många som samsas i samlingsutställningen känns den inte överlastad eller ”överhängd”. Man har elegant hushållat med utrymmet och låtit väggarna tala lika mycket till oss som konstverken. Inom grafiken sätter ju också grafiken stopp för de större formaten. Proportionerna i Bläckhornet är mänskliga, här andas en fin stämning.

Intressantast är Ulla Helenius-Reits verk i emalj och screentryck. Här finns ett kvinnotema, en berättelse om kvinnliga rum i olika färger och tillstånd (sommar). Men kanske är de lite oroliga för att riktigt beröra?

De bästa bilderna på temat kvinnan tycker jag är de fyra ”Kvinnofrågorna” längst ner, i litet format. Elegans och sårat uttryck i ett slags vädjande åtbörder. Färg som skälver lika mycket som den blänker.

Men jag undrar om inte Helenius-Reits mest spännande verk är de fyra lite ”svalare” emaljerna som hon kallat hon för ”Abstrakta rum”. De hänger på mellanplanet en trappa upp.

Det ”oroliga” är här borta, det vilda tyglat, en sommarens svalka vilar över bildernas motiv och mönster. Särskilt förtjust är jag i den som går i grått (nästan svart) och (mjölk)vitt En sådan balans! Ett sådant lugn! Här råder själens frid.

På mellanplanet befinner sig också en ”spegelvänd” Lena Wennberg med ett par motstående bilder (screentryck) som i envist blått bildar en motsatsernas enhet. ”Öppnas här” är den ena titeln och orden baklänges den andra. Om inte annat faller man (i alla fall jag) i grubbel inför denna klurighet och det är menat som beröm. Stort beröm

I fönstret och mitt i mellanplanets rum hänger Pamela Törn Skoglund ”Reviderade anekdoter”. Det är liksom spröda ting i digital grafik som mycket effektfullt ser ut att vara i färd med att tränga sig ut för att, kanske, på något sätt låta sig fångas av vinden.

Längst upp, efter ytterligare en trappa, visar Nancy Heino Nordin träsnitt (Aqua Forte). Om hennes ”Hyllning sjunger det verkligen och hennes ”Blodsugare” varierar temat. Synnerligen intrikat – och kul! - på min ära.

Här uppe lägger också Christina Wannberg ut ett av sina flera spår i ”Överallt spår” I och II. I dessa screentryck finns en gåtfullhet en påbörjad resa ut i det okända. Jag gillar dem starkt.

Längst ner hänger tre emaljer, ”Jag kan”, ”Du kan”, ”Kan vi?” av Jini Hedblom. Klara färger i skarpt avgränsade färgfält. Dekorativa – visst, men också uttrycksfulla vilket titlarna ger besked om

Malin Wikström visar också tre bilder (sockerakvatint) där nere. Fulla av rörelser med färgerna rött och, förstås i hennes fall, gult. Cirklar bollar med varandra. En av bilderna heter ”Bom, bom, bom”, en annan ”Rörelse” vilket det på pricken handlar om. Bilderna väsnas skönt, vill liksom ställa till ofog, inte ställa in sig i ledet.

Ett par torrnålar av AnnaCarin Landelius är skarpsynta närbilder som låter oss ana naturens under. Bodil Lennartsson berättar en saga i collaget ”Det var en gång” och ”Drömmen om Esmaralda visar på fantasins makt.

Till sist Bo Simeon Eriksson, den ende mannen i sällskapet. Men han har å andra sidan med hela elva bilder (bara Ulla Helenius-Reit ståtar med flera, 13 stycken). Bäst tycker jag om hans klara, fina, nästan eleganta handkolorerad etsning ”Valv” längst upp.

Den sammanfattar utmärkt den här utställningens genomgående höga kvalitet.