Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Magnifikt om Carl Jonas Love

Annons

Det är lika bra att erkänna det på en gång: Författaren Carl Jonas Love Almqvist har jag aldrig riktigt förstått. En krångligare författare får man leta efter. Jo, ”Det går an”, går an. Berättelsen från 1839 om den vackra Sara Widebäcks romans med den ståtlige sergeanten Albert och deras ångbåtsfärd. Deras föresats att leva i ett fritt äktenskap utan formella bojor där de skulle dela allt lika gick inte alls an i samtiden. Det stormade kring dem i nästan ett halvt sekel. Stormade ännu in på 1900-talet.

Men i andra verk.. All den där melodramatiska 1800-talsrekvisitan, maskerader, förklädnader och skott i natten med bihandling efter bihandling, så att huvudspåret försvinner i kinesiska askar med slutna lock. De där berättelserna som skjuts in i ett större helt, kallat ”Törnrosens bok” med lång undertitel om en före detta hovmarsalks, en viss herr Hugo Löwenstjernas liv och leverne på sitt jaktslott. Ett jätteverk, med en skiftande samling av epik, lyrik, dramatik, essäer, traktater, ja till och med musik så som det berättas i jaktslottets gula salong. Egentligen nästan allt han skrev skulle föras in under den väldiga kappan, in i den gula salongen, Nya titlar fylldes ständigt på. Och en ny berättare, hemmansägaren Richard Furumo stiger in i handlingen.

Ja, puh. Man drar efter andan. Verket kommer ut i olika, allt fylligare upplagor. Flera titlar går visst att läsa, och nöjaktigt begripa. ”Ormus och Ariman, ”Det europeiska missnöjets grunder”, för att ta ett par exempel. Hans poetiska ”Songes” kan man lyssna till. Och geniala teaterkonstnärer från Sjöberg till Oskarson har förmått ge Almqvist ett liv på scenen med ”Amorina” och ” Drottningens juvelsmycke”. Verkens gåtfullhet har där inte stört utan utnyttjats med stor scenisk verkan.

Men en annan sak är människan Almqvist så som han framstod i offentligheten. Journalisten Almqvist i Aftonbladet, polemikern Almqvist. Där blir det spännande. Enligt Folke Isaksson var han den förste riktigt radikale svenske författaren, mer radikal än Strindberg, nästan lite revolutionär. Farlig för det bestående, en folkuppviglare som utmanade reaktionen. Fast vi ska inte glömma att under Almqvist levnad kom, bland annat i Marx och Engels släptåg, radikalare upprorsandar fram med hårdare krav på samhällsomvandlingen än dem Almqvist hade.

Så särskilt revolutionär var nog inte Almqvist, trots allt, men han var Almqvist, det vill säga den mest kände som kämpade för de nya idéerna. Och med skriverierna i det framgångsrika Aftonbladet syntes han. För redaktionen blev han symbolen för allt det nya och onda. Hans liv i mitten av 1800-talet avläser tidens strider och rörelser. Almqvist är hela tiden med, lyssnar, deltar, han är en tidens termometer.

Och så hans privata liv, människan Almqvist. Han som hela tiden verkade företa sig ödesdigra mått och steg. Utopisten som i tidiga år försökte sig på jordbruk i Värmland. Försök som slutade i fiasko. Avskedet som rektor för Nya Elementar, de fåfänga försöken att få en prästtjänst eller en statlig tjänst, uppvaktningar via vänner hos kungen lönade intet. Hans sista anställning var som regementspastor, en nådegåva utdelad som en spark snett nedåt. Och så det mest tragiska, det gåtfullt galna försöket att giftmörda procentaren von Scheven. Alla reverserna som fladdrar omkring, mer eller mindre förfalskade och obevittnade. Lånen som förföll till betalning, skulderna som växte med påföljande landsflykt. Få författare visar upp en sorgligare ändalykt på sin karriär.

Efterlyst i Sverige flyr han till Bremen för att därifrån avsegla till USA. Där färdas han från stad till stad i vagn eller på ångbåt för att undkomma kostnaderna för att bo. Skandalen med landsflykten kröner han med att begå bigami då han gifter sig med sin pensionatsvärdinna i Philadelphia. Sen det som skulle bli färden hem – men som slutar i Bremen där han dör 1866 utan att ha fått träffa den älskade dottern.

Hela det här slutet är oerhört spännande berättat, nästan som i en deckare av Joan Svedjedal i tredje och sista delen om Carl Johan Loves Almqvists författarliv. Efter att ha läst de tre delarna, inalles bortåt en 1500 sidor, är det bara att konstatera att det är en lysande biografi, en av de bästa på svenska i modern tid. Det är en bragd av Svedjedal att ha bringat reda i detta snåriga, svårforcerade ämne som är Almqvists liv och författarskap.

Det yttre kan inte ha varit lätt att få syn på, med tanke på klena källor – särskilt under landsflykten. Men Svedjedal har funnit åtskilligt. Till det snillrika analyser av de inte mindre svårtolkade verken. Svedjedal tycks verkligen både ha läst och förstått Almqvist. Skildringen nästan dag för dag i Almqvist liv – särskilt vid tiden för flykten i samband med misstankarna om brott och efterlysningen – är mästerlig. Polisundersökningen med vittnesförhören följer Svedjedal som vore han en samtida reporter som ser skeendet med egna ögon. Sanningen är förstås att han flitigt läst protokoll och hittat källor få inventerat.

Svedjedal skriver livfullt – detta är sannerligen ingen dammig forskarprodukt. Han använder sig gärna av djärva, ibland hisnande, alltid lika roande metaforer som kastar oväntat ljus över sammanhangen.

Johan Svedjedals stil är sålunda mer litterär än akademisk vilket förhöjer denna studies värde åtskilligt. Ändå hinner han källhänvisa flitigt. Notapparaten är inte blygsam, tynger ändå inte.

Författaren tycks också luta åt – säker kan man ju inte vara – att Almqvist verkligen är skyldig till de där giftmordsförsöken. Han skulle ha hällt arsenik i von Schevens havresoppa – procentaren hade problem med digestionen – men gjort det så klumpigt att hushållerskan anade oråd och slog larm. Man kan nästan undra: Ville Almqvist bli upptäckt? Hade hans verklighetskontakt börjat svaja? Hade han blivit offer för sina egna romanintriger, ofta tryfferade med brott. Började han att se sitt liv som en fiktion?

Den finns en lite salongsradikal föreställning om att Almqvist var oskyldig men anklagades och dömdes av den allmänna opinionen och jagades ur landet eftersom han var en radikal upprorsman. Senast har tesen om förföljelse av den radikale drivits av Stig Jägersköld i ett par böcker, varav den ena heter ”Oskuld och arsenik”. Johan Svedjedal förhåller sig osentimentalt kallsinnig till detta. Det där påminner om skribenter, gärna med rättshaveristiska böjelser, som när de blir refuserade påstår att de är ”stoppade”. Inte för att de är tjatigt och tragiskt konspiratoriska och/eller skriver med trubbig penna utan för sina åsikters skull

Nå, i affären von Scheven finns inga bevis av typen ovedersägliga vittnesmål. Däremot föreligger en uppsjö av indicier. Polisutredningen verkar dessutom ha varit saklig och opartisk, med många och noggranna förhör med de inblandande (utom av Almqvist då som flytt).

Var Almqvist galen? På omslaget stirrar Carl Jonas Love mot oss med vilt uppspärrade ögon. Det är ett sent fotografi från landsflyktens år, taget i Amerika 1863. När jag ser de där ögonen undrar jag om Loves hälsa inte bara i samband med affären von Scheven och i landsflykten. Dessutom: Är inte de bästa författarna en smula galna (varför skulle de annars offra så mycket av sin bekvämlighet?). De där välanpassade och tråkiga blir på sin höjd hyggliga deckarförfattare, om ens det. För det stora författarskapet där man ställer höga anspråk krävs nog både ensidighet och demoni.

Att Love (Svedjedal kallar honom så i den löpande texten) hade en myckenhet av bägge står alldeles klart efter denna magnifika genomgång av Almqvists liv.