Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Majestätiskt, Matilda!

Annons

Att ordinarie konsertsäsong är över betyder inte att vi måste sakna musik. Tvärtom, nu är sommarkonserternas gyllne tid och högsäsong för alla som gillar musik i det lite mindre formatet. Konserter i var lokal, ofta kyrkor.

Hedesunda vackra kyrka är inget undantag, här bjuds konsert sex onsdagkvällar i rad. Först möter vi bygdens drottning – höll jag på att skriva, för visst äger hon visst majestät, sopranen Matilda Orrling (före detta Elliott).

Hon växte upp strax intill kyrkan och sjunger här för 17:e gången, snacka om tradition. Stefan Nymark, pianist och erfaren ackompanjatör, backar upp på kyrkans vita flygel.

Det är allra första gången jag är här och första gången jag hör Matilda Orrling sjunga.

Det blir en upplevelse. Stora operastjärnor i all ära, von Otter, Ernamn. De drar förbi, sjunger, spexar och sparkar med klacken (som Ernamn i Sandviken förra sommaren), imponerar visst, men förblir avlägsna, gör sig inte riktigt verkliga. De behöver ju inte, behöver inte riktigt landa. Rubrikerna haglar ändå. Lite orättvist blir det.

Nu har jag lärt mig att det lönar sig att titta lite vid sidan om. Där kan sanna upplevelser vänta, mer äkta jordnära, ej så uppskruvade. Det som är fast förankrat i uttrycksvilja, mer än kändisskap. Det bjuder Matilda Orrling på.

Hon inleder med att sjunga sex av Jean Sibelius känslostarka sånger, presenterar också sångerna utmärkt bra. Texterna är av Runeberg, Fröding, målaren Ernst Josephson (som också var poet).

Strax stiger Matildas röst under valven, fångas av rummets klang. Jag fångas också, smälter: rösten är underbart mjuk, samtidigt klar. Uttrycksfull och behaglig på samma gång och i perfekt samklang med Nymarks följsamma ackompanjemang.

Två temperament som balanserar erfarenhetens lyhördhet med lite klös, för mesigt är det ju inte. Roligt har de också, det märks.

Matildas vibrato är fint återhållet, utom i vissa partier då det får flöda, vilket skapar spännande konstraster. Vibrato som medveten effekt, inte generell egenskap, om ni förstår. Som i Säf, Säf susa (text Fröding), med dess böljande dynamik och vibrerande beröring, vackert, sorgligt. Och så säker ansatsen i Var det en dröm, jag bara ryser när rösten går i höjden.

Humor och dramatisk kraft saknas inte, och ingenting är jobbigt pretto, som skönsång annars kan bli, om den nöjer sig med att vara just skönsång.

Efter Sibelius bjuder Nymark på lätt och somrig pianomusik ur Peterson-Bergers Frösöblomster, fyra stycken ordnade kring kvällens lilla andakt med tänkvärda ord av kyrkoherde Jan-Erik Isaksson.

Fint och levande spelar Nymark denna välslitna musik, ger den stuns och energi som gör den lite ny. Ingen operakväll utan arior, de kommer sist. Michaelas aria ur Bizets Carmen, Toscas bön av Puccini, starkt och härligt.

Mest gripande är Verdis O patria mia ur Aida, ja, jag ryser bara jag skriver det här. Förtvivlan, ångest, resignation – och kraft! Vilken musik och så naket framförd.

Jag vill aldrig det ska ta slut, begäret väcks att få höra mer och mer. Nästa gång Matilda sjunger i trakten är i Österfärnebo kyrka den 31 oktober, passa på!

Nu har jag lärt mig att det lönar sig att titta lite vid sidan om. Där kan sanna upplevelser vänta, mer äkta jordnära, ej så uppskruvade.

Camilla Dal