Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Majgull Axelsson: "Vitboken räcker inte"

Mitt i debatten om hur romer kränkts förr och nu kommer Majgull Axelssons nya roman. I den påminner hon om hur Sveriges dörrar förblev stängda för romerna även efter Förintelsen.

Annons

Regeringens vitbok är efterlängtad: Det är dags för Sverige att göra upp med sitt förflutna och det faktum att myndigheter utgått från rasbiologiska ideal i sin behandling av romer.

– Jag tycker gott att vi kan kosta på oss en offentlig ursäkt utöver vitboken. En ursäkt från hela det svenska samhället, vi har burit oss mycket dumt åt, säger författaren Majgull Axelsson, vars roman "Jag heter inte Miriam" landar i bokhandeln med sällsynt tajming.

I likhet med många andra den här veckan är hon upprörd över hur Diana Nyman från Romska rådet bemöttes på ett av Stockholms finare hotell. Inbjuden av regeringen nekades hon att äta i hotellets frukostmatsal trots att hon var en av dess gäster.

– Så får man inte bete sig. Det tvingar oss alla att tänka efter.

När Majgull Axelssons huvudperson förnekar sitt romska förflutna handlar det om att överleva. Romska Malika blir judiska Miriam och lyckas ta sig från Auschwitz och Ravensbrück ända till Småland. Som rom hade hon inte släppts in i Sverige, där det rådde inreseförbud för romer fram till 1954.

Majgull Axelsson kände redan från början ett tvång att romanens faktiska detaljer skulle stämma med verkligheten, i skildringarna av livet både i koncentrationslägren och i Småland.

– Jag är ingen experimentell författare, jag är epiker och berättar historier. De måste inte vara sanna, men det är oerhört viktigt att de är trovärdiga. Och när det gäller så här viktiga saker måste de vara helt sanna.

Beslutet att låta Malika leva vidare under en annan identitet var författarens eget, men musikern och debattören Hans Caldaras har intygat att romer över hela Europa har förnekat sitt ursprung för att överleva. I koncentrationslägrens helvete fanns ett särskilt helvete för romerna, som hamnade längst ner i fångarnas hierarki.

– Det har skrivits väldigt lite om romernas Förintelse. Det är bara tre år sedan de fick ett eget minnesmärke i Berlin, ett par hundra meter från det stora judiska minnesmärket, säger Majgull Axelsson, som sörjer att Katarina Taikon gick bort så tidigt.

– Hennes röst hade behövts, hon var en enastående företrädare för romerna. Hans Caldaras är inte dålig han heller, men det behövs fler röster.

Utöver Hans Caldaras uppskattade självbiografi har det inte kommit många skildringar av livet som rom i Sverige efter Katarina Taikons böcker. Kanske beror det på olika förhållningssätt till historien, funderar Majgull Axelsson:

– Vi dokumenterar och definierar oss genom vår historia medan romerna lever här och nu. Det är bättre att glömma och gå vidare. Till och med i nationalsången, som skrevs efter kriget, nämns Förintelsen bara i en fras, ungefär "Jag hade en stor släkt men den dödades av de svarta legionerna".

Framöver kan vi se fram emot fler berättelser från romska författare, det är hon övertygad om. Till dess kan kanske romaner som denna ge kött och blod till historien.

– För att bekämpa fördomar räcker det inte med fakta, man måste komma åt känslorna också.

Elin Viksten/TT

Annons