Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malena satte punkt för festivalen

I går avslutades den årligen återkommande kammarmusikfestivalen i Sandviken med ett gästspel av självaste Malena Ernman, som naturligtvis hade lockat en förväntansfull och talrik publik i sin gamla hemstad.

Annons

Den uppsluppna och avslappnade bilden här ovan är hämtad från den föreställningen.
Avslutningskonserten, Kavalkaden kallad, recenseras i morgondagens tidning.

Fredagskvällens program, festivalens hittills mest spretiga, inleds med Chopin. Ovchinnikov börjar med de bägge nocturnerna opus 27. Den första skriver en tydlig kurva: ökar från mjukt till dramatiskt till det rent triumfatoriska, saktar ner i växlande oro för att småningom återvända till det mjuka igen. Den andra är mer stämningsbeskrivande nattmusik.

Dock blir jag lite nervös, pianisten verkar inte helt bekväm, tycks vara något ur fas.

Så f-mollballaden, allvarlig och komplex. Poetisk i början med tydliga, något haltande rubateringar. En trevande liten brygga leder rakt ut i ett vilt, kraftfullt utbrott. Partiet lär vara något av det svåraste Chopin skrev, Ovchinnikov framför det virtuost och allvarstungt. Ingen musik för muntergökar, precis.

Bartók är roligare, vi hör Kontraster för violin, klarinett och piano, faktiskt skrivet för Benny Goodmans trio (det lär till och med finnas en inspelning med Benny Goodman, violinisten Sigeti och Bartók själv på piano!).

Här spelar Stefansson, Enoksson och Widlund. Pizzicato inleder, och klarinetten, låter det inte lite Ravel? Ett stadigt pianokomp under rörliga stämmor, förtätningar och missljudssjok där klarinettens diskant får trumhinnorna att fladdra. Invecklad rytmik och mer av den vassaste diskanten, uj.

Andra satsen är en disig nattvärld befolkad av skuggor och skärrande oknytt, den tredje en yster dans, lekfull och virvlande med fina klangkontraster, studsande pianobubbel (Widlund själv studsar rätt bra på pallen) och utbrott av intensivt hamrande, filande.

Brahms så, Arctica pianotrio i pianotrio nr 2 i C-dur, intensiv musik lika intensivt framförd. Musiken skiftar hela tiden, böljar, svävar, ändrar ideligen riktning och temperatur. Känslostormar, dessa känslostormar, vill man utbrista. Det bullrar, men frågan är om det berör.

Andra satsen går i vemodig zigenarstil, inte utan storslagen vidd. Samspelet vävs känsligt, tätt och intensivt, välbehövlig svalka kommer i tredje satsens porlande bäckar, det är skönt före fjärde satsens flytande fart.

Den andra kvällskonserten tillhör onekligen till stor del Anders Nilsson, pianotrions skicklige violinist. Först i solosonat nummer 3 i d-moll av Eugene Ysaÿe (belgisk tonsättare född 1858). Ett kort, glödande stycke som inleds atonalt luftigt och utvecklas i vilda slingkaskade som under det romantiska säger: hej, Bach!

Detta eldsmycke följs av en sonat för flöjt och piano av Martinu, Carron och Widlund spelar. Stämmorna balanseras mot varandra, klangligt mot luft, det är fint. Lekfull rytmik, mäktigt slammer och diskantkviller ryms också. I det molltonade adagiot stiger flöjtstämman i arabesker, pianoarpeggion och buller glesas ur, jag blir sittande i musiken, glömsk.

Tredje satsen liknar en fäktningsmatch mellan de två, en envig som också är dans.

Kvällens absoluta höjdpunkt kommer allra sist, i Mendelssohns Stråkoktett. Ensemblen, anförd av Anders Nilsson, består av Navarra String Quartet, Per Enoksson, unga norskan Hanne Skjelbred, samt från Arctica pianotrio även Johannes Rostamo. Mendelssohn var blott 16 när han skrev verket för familjeorkestern.

Vad roligt de måste ha haft, det här är musik som får musikerna att gå igång. Energivågen lyfter direkt, under ledning av Anders Nilsson, och vilket driv, sagolikt. Snart blir det lugnare, med ett surr ur vilket enskilda stämmor stiger raffinerat. Ett smått vivaldiskt insektsmoln övergår i ett märkligt vibrato före kraftiga neråtskär. Och den milda känslighet som också finns här och den glada lättheten före finalens rena extas!

Det är sann underhållning att se Nilsson anföra sin hop, uttrycksfull, levande och pigg och hur de ler, musikerna, en efter en och hur jag hör, känner och förstår vad som sker och hur det gör mig lycklig.

Ja, det var en fantastisk avslutning, tycker jag som vid det här laget är riktigt Mendelssohnfrälst..

Camilla Dal