Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Malena till final, en självklarhet!

Annons

Fjädrar också, det blev ingen utdragen spänning sent i går kväll! Kanske lika skönt det, vi väntar till på lördag.

Redan som nummer två rullades den svenska flaggan fram som ett av de tio finalbidragen, utan inbördes ordning. Och Malena Ernman hade gjort det hon föresatt sig för att göra med Fredrik Kempes utstickande operapoplåt. Först att ge henne en björnkram var svenske schlagergeneralen Christer Björkman.

Utöver detta fick Norden hundraprocentig utdelning eftersom även Finland och Island klarade detta första hinder. Kul det också.

Ärligt talat, var det någon i Sandviken eller överhuvud taget någon annanstans som tvivlade på att hon i alla fall skulle bli en av de tio som avancerade till finalen på lördag? Nej, jag visste väl det.

Malena Ernman sa ju själv före semifinalen att hon skulle bli förbannad om hon inte gick vidare. Det behövde hon inte bli. Långtifrån. I stället, om vi lärt känna henne rätt, lättad över att förpostfäktningen äntligen kom igång och nu var över och genast inställd på att ladda om batterierna.

Hon har ju en halv vecka till på sig i den ryska huvudstan. Det är sannerligen inte mycket som behöver finjusteras.

Hon hade egentligen allt att vinna, praktiskt taget inget att förlora. Vadå, Malena Ernman är ju redan stor, en superstar på många sätt och vis.

Efter fyra usla låtar från i tur och ordning Montenegro (trist discopop), Tjeckien (gipsyrap av sämsta sort) , Belgien (Elvis-imitationer hör väl inte hemma här) och Vitrysslands diva – kom ett block med betydligt bättre låtar där just Malena Ernman angav tonen som bidrag nummer fem.

I mina ögon fanns det faktiskt ingenting att anmärka på Malenas framförande. Det var hur proffsigt som allra helst, men det blev ju i och för sig ingen överraskning. Själv kände hon stor tillförsikt när jag hörde henne i en radiointervju tidigare på eftermiddagen: ”Jag är i kanonform och kommer att bli farlig”.

Minst sagt farlig. Blinkningen, ja, säg flirten, med högerögat satt där tämligen omgående och hon var enastående vacker i sin vita kreation, framställd av en av Sveriges i särklass främsta designers, Camilla Thulin.

Malena tycktes gå hem riktigt ordentligt hos publiken i detta fullsatta (20000) Olympskij Arena som redan under den sagolikt imponerande Firebird-introduktionen torde ha hamnat i någon sorts eufori, för att nu inte tala om den magnifika pausunderhållningen. Ryssarna spar verkligen inget krut när det gäller sådana här typer av internationella arrangemang.

I det stora hela tyckte jag att Schweiz med sin schlager (överraskande utslagen), isländskan Yohannas sköna ballad och Finlands eurodiscovariant var de enda som kunde mäta sig med Malena Ernmans framförande. Ok, ni får anklaga mig som uppväxt i Sandviken för att vara lokalpatriot, men så var det.

Det mesta var helt enkelt skit och många halkade med till finalen på grund av att de övriga låtarna var ännu sämre. Det påstås att den andra semifinalen i morgon håller högre kvalitet och det får vi verkligen hoppas. Annars ger väl tv-publiken upp innan lördagen.

Men vi svenskar, särskilt vi här hemma i Gästrikland, sitter väl på plats och håller tummarna för vår förtjusande representant i Moskva. Jag tror att det kan hända någonting riktigt stort på lördag.