Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Malenas väg från Sandviken till Moskva

Uppmärksamheten på Malena Ernman har varit enorm sedan hon vann Melodifestivalen. Trots att hon sedan länge är en etablerad och hyllad världsstjärna inom operan, har hon aldrig varit så påpassad som nu.
Hemma på Ekostigen i Sandviken pustar mamma Eva och pappa Lars Ernman ut efter att funnits med på plats under Melodifestivalen.

Annons

Att deras Malena är en världsartist - hon fick sitt stora genombrott redan 1998 - är inget nytt. De har lådvis med bilder, tidningar och urklipp från hela världen. Ändå är det först nu, både före och efter segern, som alla vill ha en bit av Malena.
- Det är bisarrt egentligen. Malena sjunger en för henne ganska enkel sång på två minuter och 58 sekunder och det blir ett enormt ståhej. Det har varit en ganska hård press på henne. Nu när hon åkte till Frankfurt för att spela Askungen följde till och med journalister med på planet och stannade där ett tag, säger Eva.
De har varit med som barnvakter åt barnbarnen Greta och Beata under Melodifestivalen.
- Det är så klart trevligt, samtidigt är det nästan ett heltidsjobb att vara med där. Och det är trångt överallt.
När Malena vann i Globen stod de i publiken.
- Det var en otroligt uppskruvad stämning. Efter att hon gick vidare i Malmö trodde jag att hon hade viss chans, hon var ju tippad favorit av många. Sen i Globen, när hon hamnade nånstans på mitten efter juryrösterna, tänkte jag att det var kul att det ändå gick så bra. Sen när telefonrösterna kom och det var så spretigt började man inse att hon kan ju faktiskt vinna, berättar Eva.
Lars, som är ekonom och har järnkoll på det matematiska, insåg några sekunder innan Malena utropades som vinnare att hon skulle ta hem det.
- Sen stod han och hoppade upp och ner där, säger Eva och tittar på Lars.
När de fick veta att Malena var påtänkt för Melodifestivalen var de först skeptiska.
- Sen när jag hörde låten tyckte jag att det var lite kul med en sån låt i det sammanhanget. Jag tror det här kan bli något slags bro mellan popvärlden och den klassiska världen, säger Eva.
- Hon ser väl sig som en ambassadör lite grann, för 1600-talsmusik, säger Lars och ler.
Malena Ernman trotsar klichébilden av operasångerskan som den tjocka tanten, utan så mycket självdistans.
- Den är ju fördomen. Malena har alltid varit väldigt tränad för att orka gå in så intensivt i musiken som hon gör. Hon tränade bort sin astma i 20-årsåldern. När hon gjorde Kaja i Staden voltade hon in på scenen. Hon är känd för att vara väldigt fysisk på scen och då har man börjat utnyttja det, säger Eva.
Att hon skulle ägna sig helhjärtat åt sång och musik stod tidigt klart för dem.
- Vi sjöng väldigt mycket med barnen. När Malena var sju år började hon i Sven-Erik Damms barnkör. Vi pendlade ett tag mellan balett-, fiol- och körlektioner, men sen hon var nio år var sången det enda hon var intresserad av. Hon fick tidigt självförtroende som sångerska, säger Eva.
1985-87 bodde familjen Ernman i Orléans i Frankrike. Då började Malena på musikkonservatoriet där, som yngsta elev någonsin.
Därefter blev det musikgymnasium, solistlinjen vid Musikhögskolan i Stockholm och Operahögskolan.
Sedan dess har karriären gått på räls. Hon har gjort många av de stora rollerna på operahus över hela världen. Det stora genombrottet kanske var rollen som Kaja i Sven-David Sandströms Staden 1998.
Titelrollen i operaversionen av Fröken Julie i Bryssel var också speciell.
- Den första som gjorde rollen som Fröken Julie 1908 var Manda Björling. Det var Malenas mormors mormor, berättar Eva.
Malena bjuder på sig själv på scenen och har komisk talang. Det visade hon bland annat på senaste Idrottsgalan. Som mezzosopran får hon ofta spela män. Men Malena är blyg, säger de.
- Hon beskriver sig själv så också. Malena är ödmjuk och hon har aldrig haft några vassa armbågar. Men blygheten försvinner på scenen, när hon tar på sig den rollen.
Hon är inte hemma i Sandviken så ofta. Tiden finns inte. Lars och Eva har liksom Malenas svärföräldrar varit med på många av resorna för att se efter barnbarnen.
Stoltheten är tydlig, men inte främst över Malena som sångerska utan för den hon är.
- Almanackan är full, men barnen har alltid varit viktigast.
Malena har väldigt höga krav på sig själv, säger de. Hon får erbjudanden om att vara med i alla möjliga sammanhang och tycker att det är kul, samtidigt som det är svårt att säga nej.
- Gränsen går vid På spåret, har hon sagt. Då måste hon plugga så mycket geografi, tycker hon. Det hinner hon inte.