Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Man blir ju nästan socialist, Greider

Annons

Han är stor och grovvuxen, liksom stånkar sig fram i tillvaron, håret rufsigt, alla väderstreckens vindar tycks blåsa genom det medan den ideologiska vinden visar stormstyrka från vänster; ändå kan man inte träffa en mer sympatisk, en mer beskedlig människa, alltid klädd i svart t-shirt, bylsiga byxor och sandaler.

Han debatterar allt med alla. Sitter i alla TV-soffor och i radiostudior; skriver överalt. I Dala-Demokraten, Aftonbladet, DN, varhelst man upplåter plats som det tycks. Skriver förord, essäer, dikter, reportage, ledare och krönikor. Han är med överallt. Tar bussen till närbelägna städers författarmöten, seminarier och debattaftnar. Han är eftersökt, eldfängd som han är får han liv i de mest slumrande, sömniga samtal och debatter. Han berör

Trots sin profilering på vänsterkanten lyckas han undvika att bli ensidig. Han tycks gilla tankarna, idéerna, att argumentera mer än att få rätt med slagordens hjälp. Det är en fantastisk egenskap och den är en del av förklaringen till den sympati han väcker. En annan är att han respekterar motståndarna och ger dem utrymme. Visst kan han för all del låta lite uppgiven när han hör alltför tokiga argument men man får ändå intrycket att det är striden med blanka vapen han gillar, inte att tvåla till. Låt det bära eller brista!

I dag kommer Göran Greider med en ny diktsamling, tjock som en roman – trogen sin fysionomi tillhör Greider inte den slanka sorten i sina skrifter heller. Efter anorektiska stilideal från man leta förgäves. Varför ödsla tid på lakonismer när man kan breda ut sig?

Det flödar kring hans dikt även när han håller raderna nere. Han är alltid tydlig, behovet av att få säga det han vill ha sagt är större än att uttrycka sig gåtfullt. Det ger oss ett slags genomskinliga dikter som aldrig koketterar på sidorna – en kokett Greider går inte att tänka sig. Orden flyter ut över sidorna, disciplinerat, men aldrig tråkigt. De tar för sig. Bokstäverna står upprätt och bär på mening och tyngd.

Det är en fröjd att läsa Göran Greider. Han är mångkunnig, nyfiken som få jag mött.

Självupptagen? Jodå, visst kan han vara det. Men han vill ju så ytterst gärna ta del av hela sin ångande samtid, visa på sin roll, eller säg hellre, närvaro i den. Intresserad som han är av varje mänsklig kulturyttring som kommer i hans väg och som han alltid har en åsikt om.

Göran Greider skriver om högt och lågt. Inget ämne är för litet, inget för stort. I dagens samling öppnar han innerligt och enkelt med de kära katterna. Och han visar sig snart vara en vän av slaskväder – bara en sån sak!

Och han kan skriva om sin avsky för mode – han skrev i fjol en hel bok om det med Barbro Hedvall (”Stil och politik”) – här en dikt som sjunger sommarshortsens liv. Liksom de trasiga sandalernas och den svarta (möjligen lite urblekta) t-shirtens. Magnifik är egentligen inte ett ord att använda om Greiders dikter men här passar magnificensen.

Snart kommer han till de stora ämnena. Religionen. ”Brev till församlingarna” andas ett stort lugn och uppriktig närvaro. Orden är nertonade, registrerande.

Religionen är vardag, lite sekulariserad, mycket mänsklig. Gud verkar inte så viktig som människorna, de tålmodiga, dessa de enkla människornas händer som ensamma bär kyrkan, eller hellre kanske, kyrkorna.

Och de här raderna: ”Kanske är det inte så mycket/ vi som sekulariserats/ som Gud själv”.

Här finns en fin dödsrunedikt om LO-ideologen Rudolf Meidner. Några dikter om Bergslagen, gruvarbetarnas slit. En reportagedikt från ett anti-vargmöte. Politiska dikter som den om Tjernobyl, ”Vi bygger våra städer” om rätten till ”stadens kollektivitet”. Harold Pinter och hans nobelföreläsning med avslutningen: ”Hankatten kom in från decembermörkret/ totalt jävla ovetande men hungrig”

”Det liberala etablissemanget” är den mest politiska dikten, kanske. Den är pessimistisk. Han ser hur orden ändrar valör när de används av det liberala etablissemanget och ”gör varje systematisk samhällskritik omöjlig”. Han ser idel sociala strider i den ”desperata vänsterns labyrinter”.

Han verkar optimistisk, Greider, i det stora hela. Men här släpper han fram svartsynen. Och jag känner att jag tycker synd om Göran Greider. Jag tycker ju om hans dikter och vill göra honom glad igen. Men hur?

Jo, kanske genom att säga att man nästan blir socialist av att läsa hans dikt.

Fast bara nästan.